Igår pratade jag med kollegan M som också gillar scrapbooking och samtalet fick mig att inse hur länge sedan det var jag papperspysslade – och hur mycket jag längtar efter att göra det. Att sitta omgiven av papper, etiketter, saxar, tejp, klister, stämplar, pennor med mera är barnsligt roligt. Idag tog jag mig an en gammal bild på Dolly och husse i vår före detta lägenhet på Axtorpsvägen. En riktig vardagsbild.
Ja, vad säger man… så har ett helt år gått igen och det är sant som man brukar säga: tiden går bara fortare ju äldre man blir. Och med tanke på att jag både äger och använder broddar, reflexväst och medicindosa måste jag vara uråldrig. Så här vid årets slut försöker jag dra mig till minnes vad som egentligen har hänt i år. Det är förstås inte lätt med tanke på min ovanligt höga ålder.
Sammanfattningsvis fick husse fast jobb och jag bytte bana från forskning till service/administration och har inte ångrat mig en enda sekund. Dolly har varit mer eller mindre frisk (kors i taket!) förutom alla turer kring den envisa klåda hon fått. Vi har haft många härliga turer i skogen och provat på rallylydnad. Jåppe har fortsatt sina bravader som ofta påverkat vår nattsömn. Värst var ändå när han svalt något olämpligt och fick åka in och ut på akuten under ett dygns tid. Han var på sin första utställning, knep ett cert och blev nominerad till panelen. Ronja och Lovis har fortsatt sin hemmatillvaro och varit sina egna mysiga jag mest hela tiden. (Inga bettskador i år inte.) Kattvalp kraschade och är fortfarande inte helt återställd. Min bror gifte sig och jag blev faster för första gången. Några kära gamla gubbar gick ur tiden och min förhoppning är att slippa gå på begravning under 2012. Hör ni det nu, alla jag känner!
Dolly åt en kur Kefavet. Furunkeln var till synes död, men ett par dagar senare var den tillbaka. Så nu är det antibiotikakur två som gäller, 10 dagar Clindabuc. De två preparaten tar kål på samma sorts bakterier men jag gillar Clindabuc bättre för det smakar inte lika illa för hunden. Varje gång det var dags för Kefavet blev det strid på kniven här hemma: matte som trycker ner tabletten i Dollys hals och Dolly som hostar upp den. Clindabuc försvinner (jämförelsevis) lätt som en plätt ner i boxermagen. Nu får vi hålla tummarna för att kur 2 räcker, annars måste vi till veterinären för att skära upp och tömma furunkeln. Roligare kan man ju ha det. Så här till exempel:
Idag har vi gjort nåt skoj ska ni tro! Eftersom jag ibland bloggar på ÖNLO:s hemsida tar jag mig friheten att återanvända den text jag redan skrivit, men det blir fler bilder här på Kattvalp. Någon bonus ska man väl ha som Kattvalps-läsare, eller hur?
Ett glatt gäng träffades idag på Ön för att prova på den nya sporten Rallylydnad. Sporten skapades i USA i slutet av 1990-talet och introducerades i Sverige 2005. Ekipaget (hund och förare) följer en bana som gjorts i ordning i förväg. Längs banan finns skyltar med 3-5 meters mellanrum där det står instruktioner som ekipaget ska genomföra, till exempel sväng vänster, stanna, sitt. Bedömningen är mer generös än i traditionell lydnad och hunden behöver inte gå perfekt fot. Föraren får kommunicera fritt med hunden och använda så många ord och tecken som han/hon vill. Man får både berömma och belöna hunden under banans gång. Det viktigaste är samarbetet och att både hund och förare utstrålar glädje. (Det är inte tillåtet att ta i hunden eller att tillrättavisa den.)
Vi byggde en bana med hjälp av utskrivna instruktioner och det vi kunde hitta i våra bilar. Egentligen ska instruktionerna sitta på skyltar eller koner, men man tar det man har: Backen och vardagsföremål som tyngder funkade bara bra det också! Vi fick provgå banan – så där som de gör inför hästhoppning – både i grupp och på egen hand och sedan tog vi fram hundarna en i taget. Både hundar och människor tyckte att det var kul och vi bestämde oss för att prova på det hela fler gånger.
Skräp på klubben? Nej då, det är bara vår hemmagjorda bana!
Vi provgår banan.
Jag och Dolly var först ut.
Har man inte med sig en egen hund kan man låna en. Gunbritt och Yin.
Ingela och Monthy.
Paula och Yin.
Cecilia och Takito.
Även om man har med sig en egen hund kan man låna en till. Jag och Yara ”hit it off”.
Som många boxrar har Dolly problem med furunklar (bölder) i tassarna. För det mesta blir det inget märkvärdigt utan det går hål i furunkeln och infektionen försvinner. För det mesta, ja. Ibland blir området inflammerat och den aktuella tassen sväller och blir eldröd. Den här veckan har det varit dags igen och vi fick komma illa kvickt till Björkstaden för att få antibiotika. Efter bara några tabletter Kefavet har svullnaden och rodnaden gått ner och tassen ser riktigt normal ut. Eftersom Dolly är den hund hon är så har vi också fått dubbla hennes kortisondos under den tid som hon ska få antibiotika. Nu får vi hålla tummarna att magen håller för Kefavet-kuren.
Jag älskar min hund som älskar sin pinne.
I lördags, den 5 november, fyllde Dolly 6 år! Tänk att vi har delat våra liv med denna underbara tjej så länge. I kärlek och nöd, i sjukdom och hälsa, eller nåt sånt. Idag är det matte som står för sjukdomen och Dolly har kurat ihop sig i sängens fotände och snusar så där sött som bara hon kan.
Hösten är här och det har regnat, regnat och regnat. Något sorts historiskt rekord är uppnått. Men så kommer, som en överraskning, de där klara, soliga dagarna då färgerna sprakar och luften nästan är krispig. Då skyndar sig hundägarna ut i skog och mark!
sade Dolly. Det gick med andra ord inget vidare att byta från w/d till z/d. Dollys mage skar ihop tämligen omgående så vi fick byta tillbaka. Så var magen i ordning igen, för en liten tid. De senaste dagarna har hon kräkts efter att hon fått sitt kortison. Precis som med människor kan hundars mage påverkas av att äta kortison en längre tid så nu ska vi försöka ge Dolly medicinen en halvtimme/timme efter att hon ätit istället för tillsammans med maten. Vi får se om det hjälper.
Nu har höstterminen verkligen kommit igång: det är studenter överallt och vi har varit hos veterinären för första gången sedan semesterstängningen. På dagordningen stod den fortsatta klådan, svamp i en klo och rinniga ögon. Mot klådan har vi, som bekant, redan provat veterinärmedicinska schampon och atopica. Det gick ju inget vidare för att säga det snällt så nu är vi tillbaka på kortison. Nästa steg är att prova ett foderbyte tillsammans med en tillfälligt höjd kortisondos. Istället för w/d ska Dolly äta z/d under en tid för att se om det går. Med Dolly är balansgången alltid fin – man vet aldrig på förhand vad som kommer att riva igång koliten igen. Hur som helst ska vi börja blanda z/d i den mat hon äter nu och dubbla dosen kortison. När maten mest består av z/d ska vi blanda i lite havrekli för att tillsätta extra fibrer som håller tarmen i trim.
Dolly har svamp i tassarna vilket vi lyckas hålla i schack hyfsat bra genom lokal behandling med Malaceb och silonsalva. Nu har svampen dock krupit in i en klo som har blivit alldeles mjuk, mjölig och hopplös att klippa. De klippte till klon hos veterinären och nu ska vi behandla tassen intensivt med Malaceb och Fuciderim-gel i en vecka. Förhoppningsvis ska det jaga bort både svamp och oönskade bakterier.
Det här med rinniga ögon känner vi också igen: Dolly har haft felväxande ögonhår som vi fått bränna bort med laser två gånger hittills. Den här gången var det dock inte det som var problemet. Rinnigheten kommer från den allmänna floran och går inte att göra så mycket åt. Om det nya fodret lindar klådan bör också det andra gå till sig. Det är bara att vänta och se. Som vanligt.