Vi kom på utsatt tid till veterinären med urinprovet i högsta hugg. Efter en kort tids väntan fick vi träffa en mycket trevlig och hundkär veterinär som vägde Dolly, tittade på hennes slemhinnor, kände igenom henne, lyssnade på hjärtat, undersökte de privata delarna och satte in en kanyl för blodprov. Eftersom Dolly har lite urinläckage och flytningar och visade att hon hade lite ont i magen när veterinären klämde fick vi direkt gå in i ett annat rum och göra ett ultraljud. Jag förstår inte hur veterinärerna kan utläsa något av ultraljudet – det enda jag lyckades se var avföringen i tarmen! Sedan var det bara att vänta på svaren på urin- och blodproverna.
En halvtimme senare var svaren klara. Eller ja, de var färdiga, men allt annat än lättlästa. Dolly hade inte förhöjda vita blodkroppar i blodet vilket är vanligt men inte alltid förekommande vid livmoderinflammation. Hon hade också förhöjda levervärden vilket är vanligt vid livmoderinflammation, men som också kan orsakas av att hon äter kortison. Hon hade förhöjda vita blodkroppar i urinen men det kan komma från flytningarna. Det gick alltså inte att varken bekräfta eller utesluta livmoderinflammation så vi får komma tillbaka igen imorgon för nytt ultraljud och urinprov som ska tas direkt från blåsan. Och ja, det betyder precis vad du tror: de kommer att sticka in en nål genom buken för att ta urin ur blåsan.
Dolly följde glatt med ut från veterinärstationen och såg ut som om hon vant sig vid att ha kanylen i frambenet. Trodde jag ja. Väl i bilen slet hon loss bandage, tejp och kanyl så snabbt att jag inte ens märkte det innan vi var hemma igen.
Ungefär så här ser kanylen ut men den är helt i plast.
