Kattvalp

På dagens lunchpromenad gick jag och Dolly och hälsade på husse på Västerbottens museum. På vägen hem mötte vi en för oss okänd boxer. Det visade sig vara fröken Kano från Chile och hennes trevliga matte. Dolly och Kano busade loss rejält och sprang så där fort så att det ser ut som om benen ska ramla av. De sprang och tacklades och åt snö och sprang och gruffade och sprang och åt mer snö och hade nog fortsatt i all evighet om vi inte kopplat respektive hund och gått åt varsitt håll. Jag passade på att göra reklam för ÖNLO och hoppas att vi får en ny medlem i Boxerklubben. Kano och matte, vi vill ha med er i klubben!

Jag hade tyvärr ingen kamera med mig idag. Men Dolly kör så det ryker ganska ofta.

Det har varit runt 20 grader kallt alldeles för länge. Till och med de få pinnar som ligger ovan snötäcket är djupfrysta. Men tydligen goda ändå.

Jag springer…

och gräver…

och pulsar i djupsnön…

och äter snö…

och kollar vad matte gör!

Efter en helg med risdiet blev Dollys mage i finfint skick igen. Hos veterinären fick vi också veta att vi skött hennes hud bra och det är bara att fortsätta på samma sätt med silonsalvan när det behövs. Om det ser ut att behövas kan man också smörja på ett tunt lager Pevaryl (som man köper receptrfritt på Apoteket). När det börjar slaska kan det vara läge att ta på Dolly skor. Slask, salt och sand är inte bra för känslig hud. Hon kommer att vara så söt i sina sockiplast. Eller förlåt, skor ska man visst kalla det.

Bill och Bull.

Det senaste året har jag som bekant inte varit föreningsaktiv. Jag visste att avhandlingen skulle kräva en hel del så här i slutfasen så jag sade ifrån mig (nästan) allt föreningsjox. Eftersom jag snart disputerar ansåg jag att det är dags att hoppa på tåget igen. I dag har Boxerklubben ÖNLO haft årsmöte och bland annat valt en nygammal styrelse. Jag har återtagit min post som sekreterare och det känns himla kul även om jag känner mig ringrostig. Flera gamla bekanta som tidigare suttit i styrelsen fortsätter på sina poster, men vi har också glädjande nog fått in flera nya ansikten.

Det är strålande solsken och så vackert som det bara kan vara i februari. Dolly var följsam som en dröm på dagens skogspromenad: hon var fullständigt medveten om var jag var även när hon hade ryggen vänd mot mig. Vi var som ett välsynkat danspar där jag var kavaljer och hon dam. Så gick Dolly av stigen för att uträtta sina behov och hon såg lite konstig ut. Varför såg hon ut som om hon hade bitit i en citron? Jag plumsade iväg genom djupsnön och inspekterade högen som visade sig mer vara en pöl av slem och blod. Nejnejnejnejnej, inte igen! Varför kan inte min hund få vara frisk?

Nu har jag pratat med Björkstadens och den brunröda missfärgningen kan vara en sorts förstadium till svamp, eller svamp. Väderomslag och stark kyla är knepigt för hundar med känslig hud. Hur som helst skulle jag fortsätta med silonsalvan antingen tills missfärgningen är helt borta eller till på måndag då vi har bokat en besökstid. Om det har blivit svamp måste vi få hjälp med det. De blodröda utslagen vid örat kan vara en tillfällig reaktion och kommer i så fall lägga sig av sig självt. Vid klåda kan man stryka på Hydrokortisonsalva 1%. Försvinner det inte kommer veterinären förstås att titta på det också på måndag.

Bra att veta om silonsalva: Det är en helt ofarlig salva som man kan smörja med under lång tid. Det är till och med okej om hunden slickar i sig en liten mängd.

Undersidan av tassarna blir inte bättre. I dag upptäckte vi dessutom ett gäng röda utslag vid ena örat. Runda, några millimeter stora, blodröda utslag. Om det var sommar skulle jag tro att hon blivit insektsbiten. Vad man ska tro mitt i vintern vet jag inte. Det är helt klart dags att slå en pling till Björkstadens.