Hur väl jag än trivs som direktör för Cirkus Berghem kan en paus från manegen behövas ibland. Vila från plikterna, vidga sina vyer, allt det där. Så jag packade min väska och drog till Stockholm där min k. make inväntade mig. (Han har vidgat sina vyer var tredje vecka den senaste tiden.) Och vi hade det så bra, så det kan ni inte tro! Bo på hotell, träffa kompisar, äta på restaurang, shoppa, turista, you name it.

Matte och husse på rymmen.

En av de första stockholmare vi träffade på var herr Strindberg men han hade så jobbiga åsikter om emancipationen så vi lämnade honom på Alvik strand.

Shopping i regnet.

Kyrkan i Vanadisparken.

På Stadsbiblioteket träffade vi på den där Strindberg igen. Han var lite av en stalker.

Älska Stockholms lokaltrafik!

Vy från Söder.

Vy från Söder.

En riktig hit: Fotografiska.

H.

S.

Älska Stockholms lokaltrafik ännu mer!

Lunch på Nordiska.

Kaknästornet.

Vi höll på att blåsa bort uppe i tornet.

Vy från tornet.

Anders ser inte så impad ut.

Turist javisst 1.

Turist javisst 2.

Turist javisst 3.

I Gamla stan myllrar det av gränder…

… gränder…

… och av skrattanfall!

Vad fick du i påskägget i år? undrar Spiken.

Om man – som både jag och Anders – har många syskon så blir syskonbarnen bara fler och fler med åren. Om man lägger ihop siffrorna så har vi tillsammans elva syskon och fyra syskonbarn i dagsläget. Några fler syskon ska det väl inte bli, men syskonbarnen lär ju växa på träd. Förra veckan var vi på dop och den här veckan har vi träffat det allra yngsta syskonbarnet, nio dagar gammal. Han har inte fått sitt namn än, men morbror och moster lobbar stenhårt för Spiken.

Alva var supercool och grät inte under hela ceremonin. INNAN skrek hon som en stucken gris, men det var då det.

Alva har en stor begåvning: hon kan kräkas mer än någon annan!

Morbror och Spiken.

Spiken är en rätt sömnig kille.

Spikens storasyster Nemi.

Som ni vet, kära läsare, är yours truly barnsligt förtjust i vampyrhistorier. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Nu håller jag på att ladda inför ett biobesök: den fjärde Underworld-filmen släpptes i januari i år och en sådan biochans kan man ju bara inte försitta. Cirkus Berghem har laddat genom att se om 2:an och 3:an. Hittills är den första och den tredje filmen de bästa och jag har höga förhoppningar på Underworld: Awakening.

Underworld (2003), regisserad av Len Wiseman.
Underworld: Evolution (2006), regisserad av Len Wiseman.
Underworld: Rise of the Lycans (2009), regisserad av Patrick Tatopoulos.
Underworld: Awakening (2012), regisserad av Måns Mårlind och Björn Stein.

Kate Beckinsale spelar en av huvudrollerna, vampyren Selene.

Den internationella litteraturfestivalen, littfest, har blivit ett årligen återkommande inslag i Umeås kulturliv och jag var på plats i Folkets hus igår. Härliga föredrag, massor med kulturintresserade människor, gott fika och bokförsäljning. Vad mer kan man önska sig?

Jag valde enbart ut tre föredrag att lyssna på, men jag valde klokt, och var mycket nöjd. Först ”På Glitterscenen” – ett samtal mellan litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman och författaren Monika Fagerholm. Jag tyckte om Fagerhoms Diva och Glitterscenen, men en särskild plats i mitt hjärta har Den amerikanska flickan. (Ja, inte bara i mitt hjärta förstås eftersom den belönats med Augustpriset.) Fagerholm var en fängslande berättare och publiken fick både skratta gott och känna lite på den kreativa våndans allvar. Ett guldögonblick för mig var när Fagerholm berättade om hur driven hon var i sin ungdom. Hon skulle bli psykolog, studerade hårt, men insåg med ett år kvar av utbildningen att hon inte kunde bli psykolog eftersom hon var rädd för människor. Istället började hon läsa litteraturvetenskap och som vi vet är hon idag en framgångsrik författare. Livet och karriären är inte spikrak.

Därefter lyssnade jag på ”1000 år av kvinnors skrivande i Norden” apropå lanseringen av Nordisk kvinnolitteraturhistoria på nätet. Annelie Bränström Öhman och Ebba Witt-Brattström inledde och därefter talade Märta Tikkanen, Gerd Brantenberg, Ida Linde och Monika Fagerholm om viktiga föregångskvinnor såsom Fredrika Runeberg, Amalie Skram och Sara Lidman.

Sist men inte minst lyssnade jag på Christo Burmans introduktion till Andrej Tarkovskijs samlade dagböcker, ”Martyrologion”. Utan att någonsin ha sett en film av Tarkovskij blev jag synnerligen intresserad av att läsa dessa samlade dagböcker som ett tidsdokument och som fascinerande tankar kring ryska klassiska författare.

Vad gör man egentligen när man är ensam hemma? Springer runt i långkalsonger och äter choklad? Leker pirat? Köper fler husdjur? Skaffar sig en låtsaskompis?