I kväll har jag haft min familj på besök och de kom med presenter och söta, röda, svenska jordgubbar. Så här gott var det.

I kväll har jag haft min familj på besök och de kom med presenter och söta, röda, svenska jordgubbar. Så här gott var det.

Möt fröken tröttfis, aka finskan och fotografens dotter, aka Selma.


Edit: Anders påstod att det skulle vara med en bild på mig och Selma också. “Det är ju DIN blogg!” Så här kommer en:

I dag har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag har varit färgmodell åt Vanessa på Wish och fick en gratis ny hårfärg. Revlon presenterar sin vår- och sommarkollektion och det är ur den min(a) färg(er) kommer. Vanessa gjorde som vanligt ett fantastiskt jobb.


Jag hade två absoluta favoriter, nämligen Tysklands Lena Meyer-Landrut som sjöng ”Satellite” och Ukrainas Alyosha som sjöng ”Sweet People”. Två sinsemellan väldigt olika låtar. Lenas moderna poplåt à la Miss Li och Alyoshas mer svårlyssnade ballad slog dock båda an en sträng hos mig.
Annars gillade jag också att det var flera mer rockiga inslag såsom Bosnien Herzegovinas Vukašin Brajić med ”Thunder And Lightning” och Turkiets maNga med ”We Could Be the Same”. Ett annat nummer som jag tycker stod ut i sammanhanget var Spaniens Daniel Diges med ”Algo Pequeñito”.
Tack till Finskan och Fotografen för en trevlig kväll!
Hemma hos oss pratar alla djuren med egna röster, dialekter och speciella uttal beroende på till exempel ansiktsform (som hängläppar i Dollys fall). Jåppe snackar fastän han inte riktigt klarar språket så bra. I stället för att säga att han är nyfiken i en strut utbrister han glatt i ett “Jag är strutfikon!”. Och det är han – värsta strutfikonet som kollar in allt och alla lika oförskräckt. Han är sanslöst modig och framåt. Fastän Dolly kastat sig över honom vill han lukta henne i ansiktet. Vi tog på honom en sele och han var precis som vanligt. När vi provade sele på Ronja och Lovis föll de ihop på golvet och agerade bakbensförlamade i flera timmar. Lilla Jåppe är faktiskt alldeles enastående.

Jåppe vill inte sitta stilla.

Vad finns det här då?

Snygging i sele.

Vårt köksbord har förvandlats till ett kattbord och – tadaa! – alla katterna äter tillsammans.

Dolly får bara titta på.
Som en sorts oväntad överraskning blev det ännu en dag på akuten för Anders. Han fick en allergisk reaktion på penicillinet som han fått mot det infekterade kattbettet. Överkroppen var värst drabbad av röda utslag, även om det också spred sig till benen. Ansiktet var uppsvullet och rött, ett öra såg ut som en skiva falukorv och läpparna stod ut som botox-anknäbbar. Det får finnas gränser för hur mycket man generar sin man, men så här såg han i alla fall ut på ryggen:

Vi firade som sagt valborg på Laxögern och det var väldigt trevligt för oss som inte käkade i oss ett halvt vedträ. Eller det var väl kul att äta vedträet, det var mindre kul när det skulle ut.

Ett väl påpälsat gäng. Notera att detta är början av umgänget, brasan görs i ordning och Dolly har redan hittat sin nemesis, vedträet hon har i munnen.

Det är inte alla som har en egen fyr.

Huset. Inifrån har man utsikt över havet.

Glad böna i skoteroverall.

Eldmästaren.

Anders och havet.

Flistugg.

Det luktar gott!

Jättegott!

Vilka mackor vi fick!
Husses hand kräver ett helt eget inlägg. Kort summering samt fortsatt utveckling följer:
I går bråkade Lovis med Jåppe. Husse blev less och tog tag i Lovis som reagerade instinktivt med att hugga honom i handen. Bettet tog illa vid långfingerleden och under kvällen blev fingret rött och svullet. Anders for på akuten där han fick antibiotika. I dag började han vara allmäntillståndspåverkad och fick gå hem från jobbet. När jag fick syn på hans ännu svullnare och varigare finger med röda strimmor från fingret upp över handryggen sade jag till: du måste ringa sjukvårdsrådgivningen. Typ tio minuter senare hade han fått en tid. Läkaren på VC skickade direkt Anders till NUS och handkirurgin med akutremiss.
Hos handkirurgen markerade de svullnaden och missfärgningen med tusch och satte gipsskena på handen. Anders ska dit igen i morgon för att följa upp infektionen som sprider sig via lymfkörtlarna. Om han har riktig otur kan infektionen ha gått in i själva leden och det är visst inte så bra.


Skräpiga i-phone-bilder får illustrera läget.
Jag har ju inget vidare track-record vad gäller mortlar allt sedan den gången jag försökte mortla spenat… Men nu har vi i alla fall köpt en riktig (och snygg) mortel tillsammans med en hög nya tallrikar och lite annat smått och gott. Riktiga verktyg gör inte kocken smartare men man kanske lyckas lite bättre ändå.

Nu ni! Nu är jag doktor!

Sedan februari 2005 har jag arbetat på min avhandling som i år, fem år senare, är färdig. Men för mig är det inte riktigt över än, först ska jag gå igenom själva disputationsakten. Nedan följer Umeå universitets pressmeddelande angående min avhandling Kärleken utan namn. Identitet och (o)synlighet i svenska lesbiska romaner.
Karaktärer i svenska lesbiska romaner skrivs in i ett spel kring frågor om hemligheter och avslöjanden, synligt och osynligt. Här finns inslag av allt från sexologi till feminism, det visar Liv Saga Bergdahl i sin avhandling Kärleken utan namn. Identitet och (o)synlighet i svenska lesbiska romaner.

– ”Lesbisk litteratur” är inget självklart begrepp med givet innehåll. Det jag har studerat är litteratur skriven av kvinnliga författare, som handlar om lesbiska karaktärer eller relationer ur ett inifrånperspektiv – där lesbiska karaktärer själva får komma till tals, säger Liv Saga Bergdahl.
Utifrån den definitionen uppkommer lesbisk litteratur i Sverige på 1930-talet. Liv Saga Bergdahls avhandling behandlar mest ingående romaner av Margareta Suber, Agnes von Krusenstjerna och Karin Boye, författare som argumenterar för den lesbiska kärlekens naturlighet genom naturmetaforer och genom att placera sina karaktärer i naturen.
– Det är författarnas sätt att argumentera utifrån sin tids premisser. Under 1930-talet framhöll primitivisterna heterosexualitetens naturlighet, säger Bergdahl, medan lagstiftningen formulerade homosexualitet som ”otukt, som emot naturen är”.
Avhandlingen ger en översikt av lesbisk litteratur fram till det tidiga 2000-talet och visar både på den stora historiska förändringen av samhället och på litteraturens bredd. Från 1930-talet och framåt förändras svensk lesbisk litteratur samtidigt som den förvaltar vissa teman. Frågor om (o)synlighet övergår till frågor om öppenhet, som tydligt kopplas till identitet i till exempel ungdomslitteraturens många komma-ut-processer. Under 1990-talet fokuseras öppenhet som en nyckel till samhällsförändring samtidigt som krav på öppenhet problematiseras.