Jaha, så var man stockholmsänka nästan hela veckan. Är det inte lite ironiskt att den som vill stanna hemma får fara ut och åka medan den som vill resa får stanna hemma?

Nu är den här igen, årstiden då man måste ta många varma bad för att hålla värmen. Med man menar jag förstås jag. Så fort temperaturen sjunker ner mot noll (och förstås mindre än så) blir jag genomkall av att vistas i utomhuset. Kall på ett sådant där sätt som inte går över hur länge jag än ligger nedkrupen under ett berg med filtar eller hur många par tjocksockar jag än tar på mig. Det enda som hjälper är att bada. Varmt och länge. Och där kommer den där irriterande upplevelsen av att inte få plats. Hur tänkte man egentligen då man hittade på det här med badkar? Ja, vilken bra idé! Vi designar en balja för folk som är pyttesmå! Det gör ju att alla normallånga människor får välja om de vill frysa om axlarna eller om knäna. Till råga på allt får de ligga som ostkrokar! Fantastiskt!

Det verkar som om ni uppskattar lite boktips då och då så här kommer två till.

Vår kära vän Fotografen fick mig att tänka på att den som gillar Vindens skugga (från mitt förra boktips) också skulle kunna tycka om den här:

Alla som är födda på 70-talet borde läsa (och kunna uppskatta):

… börjar klaga vet man att man bloggar för sällan! Dolly klagar också – matte är borta hela dagarna och på kvällarna är det så mörkt att man inte kan vara ute i skogen. Nytt jobb tar på krafterna och allt annat stannar av. Mer eller mindre. Jag läser som vanligt en hel del så det här lilla livstecknet får bli några boktips:

Tänkte att det var dags att kika fram bakom tröttheten av att ha ett nytt jobb. Tittut! Här är jag! Jag lever! Kattvalp lever! Och du läste rätt – jag har nytt jobb igen. Eller på sätt och vis ett nygammalt jobb. Jag är inne på min andra vecka som värdinna på sjukhuset, så jag är tillbaka på Västerbottens läns landsting. Gammal arbetsgivare, men nya arbetsuppgifter. Vad gör då en värdinna? Jag ägnar mig framförallt åt att hjälpa patienter och andra besökare att hitta rätt på sjukhuset. Den som känner mig ser ironin i det hela eftersom jag är (ö)känd för mitt osannolikt dåliga lokalsinne. Jag säger som Tim Gunn: ”make it work” och faktiskt, det fungerar alldeles utmärkt.

”Ett jag som vill stanna i världen och ett jag som vill kasta sig ut och förlora allt.”

Jag började lyssna på Beate Grimsruds sommarprogram i P1 men blev inte riktigt intresserad. Jag stängde till och med av långt före slutet. Innan programmet hade jag köpt Grimsruds roman En dåre fri med höga förhoppningar. Efter det halva programmet undrade jag varför jag köpt boken, men stoppade den likafullt i min ryggsäck inför en lång natt på jobbet. Mellan samtalen började jag läsa och blev tagen direkt. Vilken roman! Huvudpersonen Eli kämpar med en trasslig familjehistoria, dyslexi och synfel och röster som ingen annan kan höra. Inuti är hon en pojke – en liten Espen, en tioårig Emil, en 16-årig Erik och en 26-årig prins Eugen. Eli växer upp, missbrukar, börjar skriva, åker in och ut från psykiatriska avdelningar, börjar skriva på allvar och kämpar, kämpar, kämpar. ”Att jag kämpat som en rävunge mot en bil och hamnat utanför mig själv.” Historien är gripande och ännu bättre blir den tack vare Grimsruds poetiska och samtidigt klara och rättframma språk. ”Jag kan inte hålla orden ifrån mig. Jag är van vid att ta ord på allvar.”

När Fight Club kom 1999 kändes den som en smärre revolution. Lite som den första Matrix-filmen. En film som satte fart på endorfiner och hjärnceller och som påverkade filmskapandet ett bra tag framåt. Igår såg jag om Fight Club för första gången på flera år och den håller rätt bra. Jag sträcker mig inte så långt som den man som liknat filmen vid en erotisk upplevelse, men det är en schysst filmupplevelse. Eller vad tycker du?

Vad är det som gör att det är så kul att shoppa barnkläder? Att de är så otroligt söta? Att man inte behöver tillbringa någon tid i provhytter? Att man kan få så mycket för pengarna? Kanske alltihop sammantaget, för roligt är det. Jag älskar att köpa barnkläder, så enkelt är det. Mathilda i senaste lilla bodyn, fotad av sin mamma: