Nu vet vi att Dolly brås på husse eftersom svullnaden i tassen = en djupt liggande furunkel (böld). Den som inte förstår kopplingen till husse behöver inte fundera mer på det – den som förstår kopplingen kan fnissa lite skadeglatt.
Vilken hund som helst kan egentligen få furunklar, men just tassfurunkulos är tydligen vanligare på vissa raser såsom boxer, engelsk bulldog, grand danois, labrador retriever och schäfer. Kortisonbehandling och nedsatt immunförsvar ökar risken för den här sortens bölder. Första gången hunden får en furunkel sätter man in en dunderkur antibiotika. Efter tio dagar ska svullnaden ha gått ner väsentligt och rodnaden försvunnit. Om det går som det ska fortsätter man med antibiotikan i tio dagar till. Om den första dosen inte gjort susen måste man kontakta sin veterinär igen och se hur man ska gå vidare.
Jag vill också passa på att göra lite reklam för Distriktsveterinärerna i Vännäs. Stort väntrum, trevlig personal, kunniga veterinärer. I vanliga fall går ju jag till Björkstadens veterinärklinik men när de inte har tid eller det är något akut så är det Vännäs som gäller för vår del.
Christer Nälser skriver om furunkulos på sidan birddog.nu:
”Gemensamt för alla dessa infektioner i framförallt tassarna, ibland också på hakan, är att de bildar relativt små bölder som, åtminstone när det gäller tassarna, kan vara påtagligt smärtande för hunden. De små bölderna kallas vanligtvis furunkler och sjukdomen benämns följdriktigt då furunkulos.
Infektionen drabbar vanligtvis de små hårsäckarna (hårfolliklarna), som sprängs sönder av bakteriernas invasion. Man får då en samling av bakterier, var och delar av hår och hårsäck i huden, vilket framkallar en våldsam inflammatorisk reaktion på platsen. Det är den våldsamma inflammationen – vars kardinaltecken är svullnad, rodnad, värme och smärta – som gör ont för hunden.
Furunkulos kallades förr i världen ofta ”boxersjuka”, eftersom lidandet var mycket vanligt hos boxer. Nuförtiden förekommer furunkulos ofta hos flera andra raser exempelvis engelsk bulldog, labrador retriever och hamiltonstövare. Gemensamt för alla dessa raser är ett kort hårlag, vilket jag anser kan disponera för sjukdomen. Långhåriga hundraser förefaller drabbas mer sporadiskt.
Inte minst på grund av den kraftiga inflammatoriska reaktionen i infektionshärden, är det mycket svårt att få bukt med en furunkulos. Det krävs i regel intensiv och långvarig behandling med antibiotika som förmår att verkligen döda bakterierna. Preparatet bör vara av så kallat baktericid typ och behandlingen kan inte sällan behöva utsträckas i flera månader.”
Om problemen återkommer ”bör behandlingen inriktas mer på att lindra symtom och förebygga nya utbrott. Själv använder jag preparat med hydrokortison lokalt (exempelvis Celeston valerat lösning) för att hålla ner symtomen, alternativt kan man försöka surgöra tasshuden med vanlig ättika eller ättiksprit spädd med lika delar vatten en till två gånger dagligen. Allt för att undvika onödigt täta kurer med antibiotika och – framförallt – alltför stora besvär för hunden.”
[…] Vad är furunkolos? […]