Har man hund i stan kommer man oundvikligen att möta många andra hundar ute på promenad. Under en tid har jag lagt märke till att det är väldigt många av de ägare vi möter som inte har lärt sina hundar att fortsätta promenera vid ett hundmöte. De stannar i stället och väntar tills vi har passerat. Beteendet framstår, för mig, som något opraktiskt – om ingen lär sin hund att möta andra hundar gående kommer ingen att ta sig någon vart. Ska vi bara stå och titta på varandra, oförmögna att fortsätta framåt?
På morgonens promenad hade jag siktet inställt på hundbajstunnan på andra sidan vägen eftersom jag ville slänga påsen jag höll i handen. Vid tunnan kommer ett ekipage gående, jag saktar in för att de ska hinna passera tunnan så att jag kan gå dit utan att krocka med dem. Och då händer det förstås: den andra hunden sätter sig, stirrar på oss och vägrar gå. Vi står stilla. De står stilla. Jaha. Ägaren försöker få sin hund med sig utan resultat, så då bestämmer jag mig för att gå till tunnan i alla fall. Medan jag och Dolly korsar vägen får den andra hundägaren släpa sin hund med sig. Som sagt, opraktiskt. Jag kan inte låta bli att undra var idén om att stanna vid hundmöten kommer ifrån: det är så vanligt förekommande, särskilt under de senaste åren, att idén måste spridas på något sätt. Är det någon populär hundbok som förespråkar detta? Allmänlydnadskurser? Valpkurser? Vad?
