Kattvalp har haft sommaruppehåll ett tag, men är nu tillbaka! Jublet hörs över Sverige, konfettin regnar och alla huvuden kläds med partyhattar.

Jåppe växer så det knakar och den ökade storleken gör att hans bus når nya höjder. Numer tar han sig obehindrat upp i mina scraphyllor – ve och fasa – och tar av lock från lådor som innehåller roliga fjädrar och band. Den fångsten leker han omedelbart sönder och sådant som inte är något att ha tippar han ogenerat ner på golvet.

Jåppe håller också på att byta tänder och hade under en tid dubbel uppsättning hörntänder. Det såg ganska fräsigt ut men oroade förstås en hönsmammig matte en aning. Det står verkligen inte mycket om tänder i någon av alla de kattböcker jag äger. Däremot kan man läsa om hundars tänder i Anatomiboken av Gösta Winquist med flera. Något som inte gjorde mig lugnare:

”Ibland fälls inte mjölktänderna vid normal tid. De sitter kvar som s.k. retinerade mjölktänder. Det gäller framför allt framtänder och hörntänder. […] Retinerade mjölktänder kan leda till felställning av de permanenta tänderna och till infektioner i tandköttet och vävnaden omkring. Så länge två olika typer av tänder sitter på samma plats samtidigt kan fästfibrerna för de permanenta tänderna reduceras med upp till 25%. Resultatet kan bli tidig tandlossning.”

Istället för att grunna på egen hand ringde jag till veterinärstationen i Vännäs och frågade och där hade de lugnande besked: assistenten jag pratade med hade aldrig varit med om att man behövt dra mjölktänder på katter. Vi kunde lugnt vänta i 4-6 veckor utan att oroa oss det minsta. Ett par dagar efter samtalet ramlade förstås mjölktänderna ut. Förhoppningsvis bidrar det till att herr Jåppe får något bättre andedräkt. Fy sjutton vad det luktar när katter byter tänder.

Siameser brukar omtalas som goda apportörer och vi har definitivt en sådan på Berghem. Jåppe har hittat på en i hans tycke fantastiskt rolig lek. Matte kastar en papperstuss och han springer och hämtar den. Gång på gång. Som en liten hund. Matte uppskattar också den leken mycket mer än bita-matte-i-fötterna-leken.

Resten av gänget tar det ganska lugnt. Ronja och Lovis gör inte speciellt mycket väsen av sig. De ägnar sig fortfarande åt att undvika Jåppe när han är i busartagen. Dolly har varit som en soffpotatis eftersom hon löpt. Hon löper en gång per år, alltid i juli, och löpet håller i sig i nästan tre veckor. Nu har hon slutat blöda och har börjat äta som en häst så skendräktigheten är med största sannolikhet på väg.

När Kattvalp tog sin början för drygt tre år sedan hade jag bestämt mig för att inte skriva om litteratur eller mitt jobb som litteraturvetare. Eftersom jag inte längre jobbar med litteratur kan jag bryta mot den regeln och, helt ovetenskapligt, skriva några rader om den läsning jag ägnat mig åt (hittills) i sommar.

Haruki Murakamis Sputnikälskling försatte mig i det närmsta i ett tranceliknande tillstånd som endast en riktigt bra bok kan göra. Murakami är en av mina favoritförfattare sedan jag stötte på hans Kafka på stranden.

Sofi Oksanens Stalins kossor och Baby Jane. Av de två gillade jag Stalins kossor bättre. Romanen har två spår: ett som följer Estlands sena historia och ett som följer en ung kvinnas ätstörningar. Spåren hör ihop på så sätt att Anna tvingats förneka sitt estniska ursprung i sitt hemland Finland och detta har givit upphov till bulimi/anorexi. Ätstörningshistorien intresserade mig inte så mycket, men det gjorde däremot berättelsen om Estland. Estland under Sovjettiden, Estland i förändring, dubbla tillhörigheter (estnisk och finsk) och om att längta till ett Estland som inte finns mer.

Christine Falkenlands Vinterträdgården handlar om en 40-årig dagisfrökens förälskelse i en gift kvinna från Iran. Den svenska lesbiska litteraturen frodas och trivs.

Hélène Cixous Inuti, en märklig bok om sorg då en (ung) förälder dör.

Bang om Bang – en sammanställning av Barbro Alvings brev och dagboksanteckningar kring vissa teman som ger en bild av Bang som människa. Det är förfärligt spännande och rekommenderas: journalistliv före, under och efter andra världskriget, ogift mor, lesbisk kärleksrelation, vän med Elin Wägner, full tillsammans med Eyvind Johnson, Ivar Lo med flera. Man får en sådan känsla för tiden som man aldrig kan få av en historiebok.

Därefter läste jag Mian Lodalens Kärlek – samlade krönikor vilket blev inte så lite orättvist mot Lodalen. Det är svårt att stå sig mot Bang.

Ulrika Knutsons Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor. Kvinnorna runt Tidevarvet/Fogelstad är en otroligt spännande grupp: deras starka vänskap och enorma politiska drivkraft, men också deras ovanliga individuella levnadsöden. Vissa fascinerar mig starkt såsom Ada Nilsson, Elisabeth Tamm och Siri Derkert. Läkare, godsägare, konstnär. Andra, särskilt den som kanske borde intressera mest, litteraturkritikern och kåsören Klara Johanson, fångar mig inte alls. Jag har ingen aning om varför.