Reklam kan vara intressant ur många olika aspekter och ibland bjuda på ett och annat skratt. Vid andra tillfällen undrar man bara ”hur tänkte de nu?”. Jag hade något av ett hur-tänkte-de-nu-moment när jag studerade en annons från smb – ”klubben för dig med verkligt militärhistorisk intresse”. Klubben säljer (ingen överraskning precis) militärhistoriska böcker. Därutöver kan man få premier av militäriskt slag. Till exempel kan man välja mellan mössan ”Olles brorsa” och en pansarpenna. Det är här det börjar bli intressant. Förutom en bild på mössan finns också en bild av mössan ”i fält”: en ung man sitter iklädd militärkläder och en grön mössa och äter mat. Aha! Man ska alltså ha mössan på huvudet! Om man fortfarande inte riktigt skulle ha förstått vad man har en mössa till har klubben bifogat den upplysande raden ”Utmärkt vid kalla dagar!” Shit påmmfritt, jag som bara har mössor som är utmärkta vid varma dagar! Och sen kommer den där pennan. Den förväntas kunden i alla fall förstå hur man använder, men klubben har ett vinnande försäljningsargument. Pennans mest framstående egenskap är att den är… ”4 gånger tyngre än en vanlig penna!”. Yay, jag som alltid har önskat mig en riktigt tung penna! Eller?

Jag skulle gärna vilja resa mer, men den krassa sanningen är att när man har tid har man inte råd och när man har råd har man inte tid. Dessutom har jag en man som får sura rynkor i hela ansiktet bara man andas en stavelse om att vi skulle lämna landet, hur tillfälligt det än må vara. En sommar när jag var barn reste jag och min familj runt i Storbrittanien och det kanske är anledningen till att jag är ett sådant England-Irland-Skottland-Wales-fan. Drömma är trots allt fortfarande gratis, så nu drömmer jag om att bevista The University of Oxford…

… med biblioteket The Duke of Humphreys…

… och den enastående byggnaden The Radcliffe Camera.

Genom teveserien TrueBlood fick jag upp ögonen för Charlaine Harris romaner om Sookie Stackhouse, The Southern Vampire Mysteries series. TrueBlood är baserad på romanerna men där finns stora skillnader i såväl karaktärer som handling. Allt sedan tonåren har jag älskat vampyrhistorier så det är ingen överraskning att jag gillar Harris. Och ja, jag tycker mer om böckerna än teveserien. Hugg in:

The Southern Vampire Mysteries series
Dead until Dark (2001)
Living Dead in Dallas (2002)
Club Dead (2003)
Dead to the World (2004)
Dead as a Doornail (2005)
Definitely Dead (2006)
All Together Dead (2007)
From Dead to Worse (2008)
Dead and Gone (2009)
Dead in the Family (2010)
Dead Reckoning (2011)

När jag slukat den senaste romanen tog jag mig istället an The Harper Connellys series av samma författare. Döm om min förvåning då jag upptäckte att jag istället för feel-good-vampyr-fiktion höll en nästan vanlig deckare i min hand. Nästan vanlig. Harper Connelly har, efter att ha blivit träffad av blixten, en förmåga att hitta döda kroppar och att veta hur personen dött.

Jag har hittills bara läst de två första Harperböckerna, Grave Sight och Grave Surprise, och de har betydligt färre övernaturliga inslag än The Southern Vampire Mysteries series, den har mindre humor och nästan ingen romantik (två stora inslag i Sookies värld). Dessutom är de två huvudpersonerna så olika varandra som man kan vara. Vid första anblicken kontrasteras Sookies långa, blonda hår och kurviga figur med Harpers kortklippta svarta hår och alltför smala kropp.  Sookie har vuxit upp med sin älskade mormor och blivit en både självständig och stark person. Ibland övernaturligt stark. Sookie kastar sig in i sina äventyr med hull och hår och tappar aldrig modet. Harper har vuxit upp med sin mamma och en styvfar – båda missbrukare. Det enda stöd Harper har är hennes (styv)bror Tolliver, vilken Harper är totalt beroende av som vuxen. Harper är ängslig, skräckslagen för oväder och vilsen utan Tolliver. Hon har ett försvagat ben från blixtnedslaget och hennes psykiska förmåga tröttar ut henne fysiskt. Gemensamt för Sookie och Harper är deras rättrådighet och förmåga att hamna i trubbel.

För den som är mer förtjust i realism än i vampyrer kan säkert Harper Connelly vara en hit. Det är en ganska spännande intrig och det tog mig faktiskt ett bra tag att lista ut vem som var mördaren och varför. (Annars är det en anledning till att jag inte är så förtjust i deckare – jag brukar alltid veta vem mördaren är i ett alldeles för tidigt skede för att boken ska vara spännande.) Och vad deckare anbelangar så är de ju ofta plågade eller svartsynta med någon svaghet som ett dåligt hjärta eller alltför hög alkoholkonsumtion. Det finns något deprimerande över många deckare, något många läsare verkar älska. Jag hör till en annan kategori – jag vill känna mig upplyft av läsning. Med andra ord: Sookie rules!