Spikning är en akademisk tradition där avhandlingar offentliggörs (symboliskt och faktiskt) tre veckor innan disputation. Avhandlingen publiceras som e-bok och doktoranden i fråga spikar fast ett ex av den tryckta boken i ett plank. Jag upplevde denna ritual i går och det var en trevlig liten tillställning där jag fick berätta om innehållet i boken och sedan hamra fast den.

Innan ritualen börjar ser bibliotekarien till att alla intyg är i ordning. Jag hade sådan tur att bibliotekarien som skötte min spikning var Catrin som varit min bibliotekarie hela mitt liv. Först på Folkbiblioteket, sedan på gymnasiebiblioteket och nu på universitetsbiblioteket. Det gjorde dagen väldigt speciell att vi fick göra detta tillsammans!

Catrin ställer frågor om boken och jag svarar efter bästa förmåga.

Kram!

Jag ”förspikar” boken mot UB:s stubbe.

Spikning.

Susanne, Christo och jag efter spikningen.

Min goda vän sedan si så där tio år tillbaka har fått sitt andra barn. En liten tjej som heter Kristina. Storasyster heter Elisabeth och är fyra år. Lisa är en liten citatmaskin. Vad sägs om det här:

Sirener hörs i bakgrunden.
Lisa: Ambulansen?
Sofia: Ja, det är ambulansen.
Lisa: Det är nog någon som har druckit diskmedel.

Eller det här:
Liv Saga har lämnat ett ex av sin avhandling till familjen.
Lisa: Heter hon Saga för att hon skriver böcker till oss?

Den nya Sherlock Holmes-filmatiseringen av Guy Ritchie med Robert Downey Jr och Jude Law i huvudrollerna var riktigt underhållande. En viss ”actionfilmifiering” har ägt rum, men visst känner man igen allas vår hjälte mr Holmes. Mannen som kan vara allt från dumdryg till briljant. Jag gillade att de tagit fasta på egenheter hos Holmes från Arthur Conan Doyles romaner: hans excentriska drag, hans speciella sätt att spela fiol, hans experimentlusta, hans perioder av melankoli med mera. Alla dessa drag presenteras redan i den första Sherlock Holmes-romanen, En studie i rött.

Guy Ritchie har skapat ett eget äventyr men det finns drag från romanerna som man känner igen, vissa scener eller ögonblick: till exempel hur Holmes i en droska vet var i London han är genom gupp i vägen eller hur han studerar fotspår utanför en brottsplats och ironiserar över att poliskonstaplarna trampat runt utan eftertanke. Vissa karaktärer är också tagna från böckerna, men modifierade för filmens räkning. Ett exempel är Watsons fästmö, Mary Morstan. I filmen har Holmes aldrig träffat den unga damen medan det är hon som är uppdragsgivaren i De fyras tecken.

Vad man tacknämligt nog INTE känner igen är rasismen och kokainmissbruket från De fyras tecken.  ”– För mig, sade Sherlock Holmes, återstår alltid kokainflaskan. Och han sträckte ut sin smala, vita hand efter den.”

Idag har jag godkänt tryckning av boken. Inlagan blev perfekt, omslaget lyckas tryckeriet inte riktigt få till. Men det är good enough. Jag önskar att jag kunde skriva: Idag har jag godkänt tryckning av BOKEN! Men det känns faktiskt inte speciellt märkvärdigt alls. Det är ju samma text som det har varit under så lång tid nu. Samma idé (ungefär) som när jag började 2005. Mer än att känna mig lättad och glad känner jag mig spyless. Men det är lite roligt (och liksom gulligt) när jag tänker på mig själv för fem år sedan. När jag började min tjänst i februari 2005 var jag strålande lycklig och stolt, övertygad om att jag skulle skriva VÄRLDENS BÄSTA AVHANDLING. Under årens lopp har man blivit mosad mellan systemet och kreativ ångest, och ambitionen sjönk drastiskt till att skriva en bra avhandling och landade sedan i förhoppningen om att i alla fall skriva en avhandling. Nu har jag gjort det. Jag har skrivit en avhandling. Men jag är sannerligen ingen ljusgrön optimist längre.

Ljusgröna optimister i mars 2005.