Den nya Sherlock Holmes-filmatiseringen av Guy Ritchie med Robert Downey Jr och Jude Law i huvudrollerna var riktigt underhållande. En viss ”actionfilmifiering” har ägt rum, men visst känner man igen allas vår hjälte mr Holmes. Mannen som kan vara allt från dumdryg till briljant. Jag gillade att de tagit fasta på egenheter hos Holmes från Arthur Conan Doyles romaner: hans excentriska drag, hans speciella sätt att spela fiol, hans experimentlusta, hans perioder av melankoli med mera. Alla dessa drag presenteras redan i den första Sherlock Holmes-romanen, En studie i rött.
Guy Ritchie har skapat ett eget äventyr men det finns drag från romanerna som man känner igen, vissa scener eller ögonblick: till exempel hur Holmes i en droska vet var i London han är genom gupp i vägen eller hur han studerar fotspår utanför en brottsplats och ironiserar över att poliskonstaplarna trampat runt utan eftertanke. Vissa karaktärer är också tagna från böckerna, men modifierade för filmens räkning. Ett exempel är Watsons fästmö, Mary Morstan. I filmen har Holmes aldrig träffat den unga damen medan det är hon som är uppdragsgivaren i De fyras tecken.
Vad man tacknämligt nog INTE känner igen är rasismen och kokainmissbruket från De fyras tecken. ”– För mig, sade Sherlock Holmes, återstår alltid kokainflaskan. Och han sträckte ut sin smala, vita hand efter den.”
Även om jag själv inte läst böckerna (chocking indeed) har jag förstått av vissa diskussioner på nätet att denna film i vissa aspekter är MER trogen originalen än de ”klassiska” Basil Rathbone-serierna. D v s den Holmes och Watson vi tänker oss – äldre gentlemen – är något som vuxit fram ur filmer och TV-serier.
Det låter troligt. Själv har jag inte (vad jag minns) sett serierna… Chocking igen!