Igår fick jag agera hjälte genom att fånga in en hund som kom springades ut ur skogen som skjuten ur en kanon. När jag ropade på fartdåren tvärvände hon och kom rusande mot mig, till synes övertygad om att nu skulle allt lösa sig eftersom det fanns en människa i närheten. Jag satte på hunden Dollys koppel och gick in i skogen för att försöka hitta ägaren. När jag stod där bland träden insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle ropa så jag bestämde mig för ”hundägare”. Där jag gick och ropade ”hundägare” som en annan galning men ingen visade sig. När jag precis bestämt mig för att sätta in hunden i bilen och fara hem och ringa polisen kom det ut en matte som såg både lycklig och lite skamsen ut. Slutet gott, allting gott.

En annan femma är det på hemmafronten. Mitt sjuksysterskap fortsätter än ett tag, nu är sambon inlagd för andra gången på lasarett. Hunden däremot verkar frisk. Kortisonkuren gör susen – hon har inte reagerat över huvud taget på mygg och urinvägsinfektionen verkar ha dragit sig tillbaka med hjälp av citronen.

Kortisonet Dolly får heter Prednisolon Pfizer och är både effektivt och billigt. En burk gick på drygt 50 kronor.

Citronen gav jag henne i flytande form i maten så det var inga problem att få i henne det.

Som om en myggchock inte skulle vara nog… nu har Dolly dessutom drabbats av urinvägsinfektion en fredagskväll då veterinären tagit helg. Kul.

Eftersom Dolly har löpt har jag inte varit ute i skogen med henne på ett tag. I slutet av förra veckan tog jag med henne ut i Carlshemsskogen. Men det skulle jag inte ha gjort. När vi kommit en bra bit i skogen ser jag att det börjar svälla upp bulor över min hund. Först tänkte jag inte så mycket på det eftersom hon reagerat litegrann på mygg förra året. Så småningom blev jag ordentligt oroad då jag insåg att bulorna inte bara var lokala utan spred sig över hela hunden.

När jag satte in henne i bilen såg hon rätt illa ut och jag gasade lite extra med tanke på kortisonet som förstås låg hemma och inte i min ficka. När jag kom hem så hade hon kräkts i bilen och halva ansiktet hade svullnat upp. Hon hade svårt att öppna ett öga och ena läppen var en tre-fyra gånger så stor som i vanliga fall. Väl hemma hällde jag i henne Betapred och försökte iaktta andning och sväljningsförmåga. Båda var okej.

Tack och lov hade hela reaktionen gått ner till morgonen därpå, men jag var ändå oroad. Hur ska man leva med en hund i Norrland om hunden inte tål mygg? När jag (äntligen) fick tala med min veterinär visade det sig inte vara så farligt. Hon har skrivit ut en kortisonkur för veckorna fram till midsommar (under perioden då myggen är som giftigast) och tipsade om myggmedel. Det kommer i alla fall att gå att leva även om jag ska försöka skydda Dolly mot mygg i största möjliga utsträckning. Till exempel kan man göra en gröt av vitlök och olivolja och smörja in hunden med. Jag antar att man vänjer sig vid att ens hjärtegryn luktar som en italiensk restaurang.

Halskinnet är alldeles rött och uppsvullet.

Hela kroppen var full av myggbett.

Även på den här sidan.

Närmare inpå.

Svullet ansikte. Det syns inte så tydligt på bilden men den svarta ansiktshalvan var fruktansvärt svullen och ögat var svårt att öppna.

Svullen läpp. När man tog i läppen var den stenhård och tydligen ond, eftersom Dolly drog bort huvudet när man rörde den.

När man har hund får man många goda skratt. Igår hittade Dolly en halvtom heliumballong på gräsmattan. Tydligen var den rosa enhörningen fin för Dolly tog snöret i munnen och började traska. Då fladdrade ballongen till väders och Dolly hoppade minst en halvmeter i ren förskräckelse.

Tidigare samma dag hade vi passerat ett par av våra grannbarn. Från balkongen hörde jag hur barnen lekte i lekparken och så började de sjunga ”Dolly är den vackraste hunden, Dolly är den vackraste hunden. Dolly är en… hund.”

Istället för vår vanliga lunchpromenad i skogen gick vi förbi familjen Boberg för ett boxerbus med Wille. Och det visade sig att han egentligen är Vilde. Det var mer än en gång han fick fjäska in sig hos Dolly när han förivrat sig. Hon var villig att förlåta allt när han slaskat henne i ansiktet en stund. De är riktigt förtjusta i varandra, de små knäppisarna.

Igår blev det en del träning för både matte och Dolly. Jag hade en träff med den fenomenala instruktören Eva Andersson *reklam, reklam* och vi tränade en hel del moment som har med apportering att göra och en hel del som har med fotgående att göra. Så länge matte håller sig munter kan Dolly göra nästan vad som helst. Eva är bra på att få fram mattes munterhet.

För att återknyta till ett tidigare inlägg så gick Boxerklubbens mentaltest alldeles utmärkt. Åtta anmälda hundar (fyra boxrar, två schäfrar och två rottweiler) genomförde banan och sju blev godkända. Fikat blev populärt och till och från hade vi rekordstor publik. Det var säkert många som var nyfikna på de nya reglerna för MT. Själv fick jag prova på att hjälpa till med protokollen – sätta kryss och räkna poäng. Tack och lov för miniräknaren!

Jag har gjort en ny bekantskap, nämligen med rasen doberman och individen Zack. Jag har tillbringat ett och ett halvt dygn tillsammans med nämnde Zack eftersom jag lovat att visa honom på utställning i Piteå. Jag vet inte hur många gånger jag svor för mig själv att jag minsann aldrig mer skulle beblanda mig med andras hundar. Kanske lika många gånger som jag tyckte att det var riktigt trevligt att umgås med den där elefanten.

Zack är fyra år och lika busig som om han vore fyra månader. Han hoppar och studsar och får glädjefnatt så att hans enda hjärncell viker sig dubbel och helt slutar att fungera. I ena stunden är han den lydigaste ängeln och i nästa en knäppgök som bara far omkring. Andra dobermanägare på utställningen menade att det var typiskt för rasen. Tack och lov att jag i alla fall inte köpte en doberman. Boxrar framstår som lugnet själv i jämförelse.

Hur som helst gick det fint att visa Zack – han fick inte ett cert, men han fick i alla fall en etta.  Domaren lyfte fram många förtjänster hos Zack, huvud, ögon, hals och päls till exempel. Men han tyckte att skuldran var för lite vinklad och att frambensrörelserna var för korta. Frampartiet är visst ofta undervinklat på doberman. Eller det är i alla fall vad jag fick höra från andra ägare.

Det mest framträdande med dagen för min del var hur kul det är med hundar som hör. Någon gång i livet MÅSTE jag ha en hörande hund.

Bloggvis har det inte hänt mycket på sistone, verklighetsvis har det däremot hänt desto mer. Min sambo har brutit knäet i en osannolik hundrelaterad olycka. (Vem trodde att det var möjligt att bli rammad rakt i knäet av två boxrar på en stor åker?) Jobbet kräver sitt, som alltid. (I juni ska jag på mitt livs första konferens. Huvva.) Vardagen kräver sitt, som alltid. (Och en krympling kan ju inte precis dra sitt strå till stacken.)

Dessutom har jag haft en hel del föreningsarbete på gång den sista tiden. Boxerklubben ska ha mentaltest på torsdag och det är en hel del jobb med att ordna sådant. Jag har ordnat så att allt som har med köket och försäljningen att göra fungerar. (Den som känner mig ser ju genast ironin i detta.) Vidare har jag skrivit en artikel om att leva med hörselskadad hund till Boxerbladet och börjat en sökkurs med Dolly. Det är bland det mest tillfredställnade i livet att se hunden arbeta självständigt.

Sist men inte minst tänker jag annonsera att den här bloggen nog inte kommer att finnas kvar så länge till. Jag ska satsa på att göra en vanlig hemsida istället.

Idag är Dolly till salu. Jättemycket till salu. Så om du vill ha en hörselskadad boxer som dessutom verkar lida av någon bokstavsdiagnos så kan du höra av dig.