I helgen har jag varit på en tävlingslydnadskurs med Linda Rabnell på Vännäs Brukshundklubb och det var en mycket lärorik och rolig helg! Dessutom ingick fika och lunch både lördag och söndag. Sån lyx är man inte van vid.

För min del blev det en teorihelg eftersom jag inte hade med Dolly. Det var ganska skönt eftersom alla andra var så avancerade… Men det var kul att titta på och en extra bonus var det att det var så olika raser, eller vad sägs om korthårig collie, leonberger, flat, cockerspaniel, lagotto, aussie, schäfer, boxer och labrador. Mest förvånande var leonbergerns oerhörda snabbet vid till exempel ”ligg”. Så stora hundar brukar inte vara så snabba. Men det är klart… en duktig förare gör väl sitt till…

Linda Rabnell var en riktig inspirationskälla och hon kom med många konkreta råd som är giltiga för oss alla. Hon uppmanade oss bland annat till att ha ordning och reda mellan momenten, att under inlärning göra det enkelt för hunden så att den får lyckas, att hitta balansen mellan för hög och för låg motivation, att när det blir fel göra om och göra rätt, att anpassa träningen efter rådande förhållanden och att alltid, alltid själva vara flexibla. Och hon sade, med sådant eftertryck att man måste tro henne, att det finns en lösning på varje problem!

Det är verkligen fantastiskt att gå kurs, eller som i mitt fall just nu, ta privatlektioner. Någon som ser och kommenterar det man gör är guld värt eftersom man faktiskt inte kan hålla ögonen på sig själv. Och mig behöver man hålla ögonen på…

Alla problem jag har med Dollys insättningar kommer förstås från mig och inte från henne. Jag för ut henne (omedvetet) med mitt handtecken och sätter henne för långt bak. Jag måste lära mig att ha handen mycket närmare kroppen och att verkligen vara medveten om vad jag gör med både hand och kropp. Dolly gör faktiskt EXAKT vad jag säger till henne. Det är bara det att jag inte egentligen menar det jag säger.

All vår träning på att sitta plats har gett resultat! Eva tog ut sina hundar som störningar och Dolly satt som limmad i backen. Det är klart att hon tittade på dem och ibland ryckte det i musklerna men hon satt kvar. Min duktiga hund!

Som en extra överraskning visade det sig att jag har lärt Dolly lydnadstvåans ”hopp” istället för lydnadsettans. Det vi gör är att jag sänder Dolly över hindret, hon sätter sig och jag kommenderar hopp tillbaka. Det jag egentligen ska göra är att sända Dolly över hindret, hon sätter sig och jag går runt hindret för att kommendera hopp. Nå, det klarade hon förstås galant. Hon fattade bara inte varför jag helt plötsligt kom traskandes runt hindret. Sammanfattningsvis kan vi både ettans och tvåans hopp och än en gång sväller ett stolt mattehjärta.

Mindre stolt kände jag mig en helt annan dag då Dolly plaskade ner i universitetsdammen. Dolly ville titta på ankorna och resultatet blev att hon luktade avlopp.

Lortgris.

Kolla in hakan!

Så här på kvällskvisten har jag och Dolly varit ute på Ön och tränat. Inte en kotte syntes till och på Dolly var det fullt ös. Hon var verkligen taggad på att få träna med sin matte, så vi tränade fot och lite annat ”rörligt”.

Dolly gjorde fina ingångar även om hon fortfarande sitter lite väl långt ut och hon hängde omedelbart på vid kommandot fot och hon hängde verkligen med – utan att halka ett halvt steg bakom mig! Tjoho! Det hjälper verkligen att titta dit man vill ha hunden istället för att titta på hunden.

Vi provade även på ett ”brukshinder” vid hoppet (istället för stockar eller kaninhoppshinder) och först tyckte Dolly inte om hindret. Hon ansåg att det var till för att springa runt istället för att hoppa över. Jag fick lov att koppla henne och springa med henne mot hindret för att hon skulle hoppa över det men när det väl var gjort var det nemas problemas att hoppa över på egen hand.

Sist men inte minst klarade hon också att sitta vid min sida i två minuter med visst godisstöd. Jag har kommit fram till att det nog går lättare att få henne att sitta kvar med matte på långt håll om hon först kan göra det med matte på nära håll.

Idag är Dolly mycket mer intresserade av att träna (även om sitt kvar fortfarande är tråkigt)! Jag utnyttjar alla möjliga händelser som störningar och hon lyckas faktiskt vara koncentrerad ändå. I början är hon lite seg men sedan kommer hon loss. Idag har vi tränat vid sidan av både en volleybollmatch och en tennismatch. Spelarna tyckte antagligen att jag var en aning tokig, men det skiter jag i.

De senaste dagarna har varit riktiga Dollydagar med träning, bus hos mormor, bad i havet och tokrusningar i Välvsjön. Vi tränar för fullt inför ett litet prov som vi ska göra för att se om vi får vara med på en tävlingslydnadskurs i Holmsund. Ett av de moment vi tränar på är platssittning vilket är svårt inte minst för att Dolly helst vill lägga sig ner. Ikväll var vi på ön och varvad sittandet med ligg, insättning, fot och hopp. För en gångs skull tyckte Dolly att hopp var det roligaste. Men det är klart, i jämförelse med att sitta på rumpan är väl allt kul.

Dollys sommarparadis Välvsjön.

Där kan man följa efter Erik så diskret som möjligt…

och busa med en björn…

och med en mormor…

och bara vara lycklig!

Anders har köpt en ny kamera så vi passade på att dokumentera lite somrigt hundbus.

Dolly och Vilja drar dragkamp – och visst hjälper jag Vilja en del…

Full fart!

Vem visste att Vilja kunde se ut som ett sjölejon och Dolly som en fegis?

De tre musketörerna.

Fler strängar på Viljas lyra – hon kan även se farlig ut.

Och så har vi stackars Ludde som började dagen med att stoppa sin nos i Dollys bak. Därav stackars. För Dolly tolererar inga hanhundsnosar i sin bak.

Gospaus I.

Gospaus II.

Efter allt detta var det bara sängen som gällde. Två slagna vapendragare.

Hela dagen efter såg Dolly mest ut så här.

Det är svårt att blogga när man har en boxer tvärs över magen, men jag gör ett tappert försök. Idag har Anders äntligen kommit hem från sjukhuset och nu planerar jag att behålla honom här hemma. Jag och Dolly har varit på en underbar promenad där allt klaffade. Det hänger regn i luften och kanske var det därför som det varken fanns mygg eller människor i skogen. Allt doftade sommar och det dunkla ljuset gjorde att skogen framstod så grön att jag nästan blev yr. Dolly sprang med jämna mellanrum till min vänstra sida och tittade på mig med sina runda ögon som för att tala om att hon var med och att hon gärna ville leka med mig.

På en bredare stig passade jag på att träna fritt följ och det har aldrig gått bättre. Dolly riktigt hoppade in vid insättningarna och hon hängde med hela tiden. Annars har jag haft problem med långsamma insättningar och att hon släpar efter något. Nu gick hon med spänst med bogen jämsides med mitt ben och vi hade båda hur roligt som helst. Det är vid sådana tillfällen som hundträning är det bästa som finns.

I helgen som var gick Dollan dessutom i Pridetåget och det klarade hon galant!

Ikväll hittade Dolly igen en gammal bekant – den döda igelkotten i diket. Herr Igelkott är numer mycket rutten och det satte sina spår när Dolly för andra gången i sitt liv gnuggade huvudet mot en död igelkott. Stanken var obeskrivlig. Jag har badat henne, tvättat huvudet med såpa och med parfymerat schampo och jag har gnidit in hennes huvud med citron. Efter allt det går det att ha henne i möblerade rum, men jag skulle inte rekommendera att sticka näsan för nära huvudet.

Okej, jag upptäckte nyss att lukten även satt sig i öronen så det blev en epi-otic-kur i öronlapparna.

Trots denna kalbalik gillar jag ändå min hund. Och jag tänker inte sälja henne trots vissa förslag åt det hållet… Vi har nämligen haft en bra träningsdag idag. Det finns inga bilder på det, men här är några bilder på Dolly och apportbocken. (Bara för att muntra upp stämningen lite.)

Håll fast!

”Jag kommer!”