Imorse vaknade jag av ”Saaagaaaa. Hunden har skitit i hela vardagsrummet.” Det var bara att släpa sig upp och städa. Man kan lungt påstå att Dollys stackars mage har klappat ihop igen så det är dags för mer veterinärkontakt.

Flagyl
Nu har jag pratat med veterinären och fått ett recept på Flagyl. Det verkar som om infektionen i tarmen har blossat upp igen, men eftersom vi satt in Flagyl så snabbt borde det lugna sig relativt snabbt. Vi får se hur det är om tio dagar.

Jag har fortfarande känningar av mitt ryggskott så livet är minst sagt stillsamt. Min snälla mamma har varit här i några dagar och tagit hand om Dolly (som tycker att matte suger fett just nu) och nu är min snälla svägerska ute med Dollan på lunchpromenad. Tur i oturen att jag har en sån snäll familj!

Min snälla mamma.

Min snälla svägerska.

Dollys mage är fortsatt mycket bättre än förut så den här matten pustar ut. Tyvärr verkar ett avslappnat tillstånd alltid följas av ett sjukdomstillstånd i mitt fall: igår gav ryggen upp och det är bara att acceptera att jag har ryggskott. Treo, Zonsalva och långa bad gör livet uthärdligt men just så pass.

Trots ryggskott tror jag fortfarande inte en sekund på att Dolly är för stor för att sitta i knä. *harkel*

En ökad mängd havrekli verkar göra susen!

Husse pratade med veterinären igår och vi ska fortsätta med Dollys diet i en månad till. Enda skillnaden är att hon får 1 matsked havrekli tre gånger om dagen istället för 1 tesked två gånger om dagen. För Dollys del är det en mycket bra skillnad – hon älskar sitt havrekli. Kortisonet hänger också med. Eventuellt kommer Dolly att behöva kortison hela livet för sin allergi, sin mage och sina öron. Det säger en hel del att veterinären formulerade det: ”med tanke på vilken ras hon tillhör”.

eller i det här fallet, avföringsfronten. Dollys mage är sig tämligen lik även om den har blivit lite bättre. Efter nyår ska jag ringa veterinären igen och då får jag höra vad nästa steg blir. Det jag kan tänka mig är antingen att vi får fortsätta med specialdieten ett par månader till eller att veterinären skickar oss till Luleå för att göra en biopsi.

För övrigt har jag upptäckt att man inte ska vända på dygnet när man är ledig. Det är helt OMÖJLIGT att somna i någon vettig tid. *suck*

brukar man ju säga och i det här fallet stämmer det. Vi har firat tre ”jular” i år och det var gott, men en aning uttröttande. Det hjälper förstås inte att jag lider av min vanliga julförkylning. Men varför klaga då julen ändå är barnens högtid. Tänk att få göra ens minsta lilla bror så här glad!

”Jag ääälskar den!”

Dolly däremot hade det lika tufft som förra året – vid tomtens entre skällde hon och morrade sig nästan blå i ansiktet för att efter en stund börja använda näsan och inse att den där läskiga typen nog egentligen var någon hon tycker om. Pinsamt, Dollan!

”Fy fasiken, vad du är äcklig! Kom inte ett steg närmare för jag är FARLIG!”

”Mm, jag vill ge dig en puss under skägget!

”Du är min bästa kompis!”

Igår tillbringade vi kvällen hos Anders föräldrar i Röbäck och där har julen verkligen gjort sitt intåg. Man skulle till och med kunna tro att Dolly drabbats av justämning eftersom hon var from som ett lamm mest hela kvällen. (Sanningen är snarare den att Dolly var utmattad av att ha varit uppe så sent kvällen innan, men det behöver vi ju inte låtsas om…)

Julfönstret i Röbäck kan få även en julskeptiker att bli alldeles mysig, det är jag övertygad om.

Pingis får en julpuss.

Litet lamm myser med sin matte.

Jag och Anders har egenhändigt tillverkat tryffel. Herregud, jag håller på att förvandlas till en husmor!

Idag tog vi en tur i gropen – en av Dollys favoritplatser på jorden.
”Va göru matte?!”

Här slår man nästan knut på sig själv för att hundj*veln ska ha det bra och få all motion och stimulans hon kan tänkas behöva, och vad är tacken för det? Ett fett ”fuck you”. Ikväll var vi ute och skulle träna och Dolly gick bättre än hon gjort på hela vintern och jag var i sjunde himlen. Så lade jag ut en apport bara en meter fram för att hon skulle hämta den. En övning vi hållit på med i typ åtta månader i lina eftersom Dolly alltid tagit grejen och stuckit på egna äventyr. Övningarna i lina har fått henne att helt fatta galoppen och allt var frid och fröjd. Jag har börjat lägga ut apporten när hon är lös och hon hämtar den klockrent, kommer till mig och får tjo och tjim. Men inte idag. Hon springer rakt fram till apporten, klipper den som en schäfer och sticker. Ärevarv efter ärevarv runt matte som försöker låtsas som ingenting. Otack är världens lön. Så det så.

Lägg till lite snö så ser ni vad jag såg ikväll:

(Alltså en störtnöjd hund på långt håll.)