Oj, vad vi tränar! Söndagkvällar är det kurs och måndagkvällar är det träning med Boxerklubben på Ön. Det är SÅ skönt att ha en hund som blir helt slut i luvan två dagar i veckan. Lydnadskursen går framåt och de moment vi tränar varje gång är inkallning och platsliggning. Inkallning är Dolly väldigt bra på, enda problemet är att hon kan slarva vid ingångarna. Platsliggning kan hon knappt alls. Jag står kanske en meter framför henne och matar som tusan. Om jag är nog snabb sätter hon sig inte upp en enda gång. Nåja, det ska väl bli bättre det med.

Annars har vi hållit på med läggande under gång vilket vi inte alls kan. Stå, vilket går jättebra! Det var tydligt och enkelt sade Dolly. Vi håller på med grunderna i linförighet och tränar starter samt höger- och vänstersväng från stillastående. Den här gången ska jag vara noggrann så att hon går nog långt fram, nog nära och tycker att det är toppen hela tiden. Sedan har vi börjat titta på apporten. I ettans moment ska hunden sitta vid sidan och ta apportbocken. Det är trams tycker Dolly som förstås vill att jag ska kasta den så att hon får hämta. Sitta still är inte lätt när man har myror i baken.

Får jag smaka på din docka?

Monika har helt rätt i att hälsan tiger still. Dolly har sedan vi bytte foder till W/D inte haft några problem med magen. En extremt fiberrik kost tycks vara hennes melodi. Det enda matte har att klaga på är att fodret är dyrt och det krävs stora mängder för att hålla en boxermage mätt. Men det är ju inget annat än en fis i världsrymden.

Tänkte bara uppmärksamma er på att vi lever fastän vi inte hörs av så ofta. Våren börjar komma och jag och Dolly går en tävlingslydnadskurs för klass ett med Eva Andersson. Hon är som vanligt en lysande instruktör och jag och Dolly börjar borsta av oss dammet och komma igång igen. Vi har också varit och provat träna lydnad inomhus för första gången ute på Forslunda. Det gick si så där. Eller, det gick inte alls. Dolly ville bara sitta och titta på de andra hundarna. Ute har vi däremot skoj och i måndags körde Boxerklubben igång med lydnadsträning och vi var förstås där. Det är kul med andra boxrar!

Dolly har ett speciellt sätt att sitta i knäet när hon fryser utomhus. Här demonstrerat tillsammans med Johan.

Min lilla loppa har inte varit så träningssugen på sistone men nu verkar det som om lusten är på väg tillbaka. På vår senaste skogspromenad kom jag på att jag ville prova om jag kunde få Dolly att utföra lydnadsklass etts hopp (istället för lktvås som jag av misstag lärde in). I höstas hade hon väldigt svårt att förstå varför vi helt plötsligt skulle göra saker på ett annat sätt men nu, NU har hon fattat! Allt blev perfekt första gången! Matte sken som en sol förstås.

Bästa Dolly.

Idag längtar jag riktigt mycket efter sommaren. Tänk att få stå i ett hav av blommor igen.

Välvsjön 2007.

Vetenskapens värld. De kan vara väna sällskapsdjur eller attackerande monster, långa och smala eller korta och knubbiga. Människans bästa vän, hunden, kan anta så många olika former att ingen djurart kan mäta sig med dess variationsrikedom. Hemligheten bakom den unika hundens förvandlingsförmåga finns i dess arvsmassa och kvällens film berättar hur. Samtidigt är hunden en av de allra yngsta djurarterna på jorden, och det är människan som har skapat den. Efter filmen träffar Mia-Marie Hammarlin mikrobiologen Kerstin Lindblad-Toh som undersöker hundars arvsmassa för att lära sig mer om människors sjukdomar.

Medverkande: Mia-Marie Hammarlin. Kerstin Lindblad-Toh. Även 16/03 i SVT1.

Min vanliga veterinär tyckte inte att någon buköppning var på sin plats ännu, utan hon tyckte att vi ska börja med att byta foder. Att koliten är ospecifik innebär att den inte är orsakad av en allergisk reaktion och därför kan vi sluta med Z/D och istället gå över på ett mycket fiberrikt foder, W/D. Sagt och gjort. Igår var jag och innehandlade en påse W/D och – tadaa! – Dollys bajs gick från mörkt, löst och stinkande till brunt, fast och nästan luktlöst. På EN dag! Men jag vet ju av erfarenhet att varje framsteg kan följas av bakslag så jag tar inga stora glädjeskutt än – det får Dolly stå för.

Glädjeskutt!

Sedan sist har vi varit på en del utflykter och bilderna från dessa kan pigga upp. Det behövs. Provsvaren från Luleå har kommit och de kunde inte se någonting (förutom en ospecificerad kolit i grovtarmen, vilket jag redan visste att hon hade) så jag vet fortfarande inte vad som är fel på min hund. Nästa steg är tydligen att göra en buköppning och undersöka tunntarmen men det lät sannerligen inte så lockande. Jag hoppas att min vanliga veterinär har något bättre förslag på hur vi ska gå vidare.

Hundbus i Pålböle

Dolly kan roa sig själv hur länge som helst om hon får ha en leksak.

Dolly ute på den ödesdigra åkern där Anders bröt knäet förra våren.

Matte och husse.

Tavelsjö

Dolly leker med sin favvokompis Johan.

Så länge Johan späntar ved måste Dolly ha koppel – annars är risken stor att nosen blir ännu kortare.

”Vad gör du husse?”

Vi utforskar en grotta.

Turligt nog var grottan större invändigt.

Idag hatar jag folk, hundar och hissar. I den ordningen, för det är folks fel att hundar och hissar beter sig som idioter. (Om nu en hiss kan bete sig som en idiot.) Kortfattat såg min senaste timme ut så här: skogspromenad med Dolly – vi blir ”påhoppade” av samma bruttas två hundar TVÅ gånger på samma promenad – vi fastnade i hissen på vägen upp till vårt våningsplan.

Nu är tarm- och magsäcksundersökningen avklarad! Vi kom till Gammelstad vid halv ett och satt och väntade en halvtimme med Dolly. Sjukhuset är fint och personalen trevlig. Dolly såg ut som om hon tyckte att det var världens sämsta utflykt vi gett oss ut på: först åka bil i timme efter timme för att sedan gå in på en veterinärstation. Nåja, det fanns i alla fall en hel del intressanta lukter. I undersökningsrummet fick vi fylla i en blankett med en inte så rolig rubrik som gick ut på att det alltid är en risk att söva djur. Som om det inte var det enda jag tänkte på redan innan…

Småningom kom en (faktiskt väldigt snäll) veterinär in och ställde en massa frågor och det visade sig att jag inte skulle få vara med när de skulle söva Dolly. Skräck och fasa! Jag fick alltså lov att lämna min bebis i vaket tillstånd med okända människor på en okänd plats. Dolly följde snällt med veterinären. Matte däremot var inte så snäll.  Eller okej då. Jag gick lydigt därifrån men ute på parkeringen grinade jag – fullständigt övertygad om att jag aldrig mer skulle få se min lilla gris.

Fyra timmar senare fick vi hämta Dolly. Hon var lite på lyset men glad och pigg. Det hade inte gått den minsta nöd på henne. Förstås. Så nu är det bara att vänta igen. De hade inte sett någonting onormalt utan vi får vänta på testresultaten från undersökningarna av de vävnadsbitar de tagit från magsäcken och tarmen. 10-12 dagar tar det. I vilket fall är jag så lättad över att undersökningen är över att det känns som en seger.