Min farbror och ingifta faster (som båda är läkare) brukar ta med sig sin hund överallt och hävda att det är ovanligt att människor är allergiska mot hundar. I Hundsport 10/2009 bekräftas påståendet. Numret innehåller en lång intervju med Agnes Wold, överläkare i klinisk bakteriologi. Bland annat kan man läsa följande:

”För övrigt är det ovanligt att sakna tolerans för hundar och därmed utveckla klinisk allergi mot dem, hävdar Agnes Wold. Hon säger att det möjligen beror på att ’hundproteinet’ Can F1 tillhör en proteinfamilj som även vi människor har. Man tror att det gör att de allra flesta åtminstone har partiell tolerans.”

Jag var övertygad redan innan om att hundallergi är ovanligt (och om att man minskar risken för allergi genom att växa upp med djur) men hur får man andra än hundälskare att ta till sig detta? Jag tror inte att fler offentliga miljöer kommer att öppnas för hundar i Umeå. Jag tror inte heller att jag, som ovannämnda farbror och faster, helt kavat kommer att gå in varhelst jag vill med hunden i släptåg. Jag önskar att jag kunde göra det och att jag på samma sätt som de kunde säga med världens självförtroende att hunden inte behöver lämna lokalen eftersom hundallergi är så pass ovanligt. Jag skulle inte kunna göra det ens om jag hade Hundsport 10/2009 med mig. ”Men titta här. Det står faktiskt att…”

Farbror och fasters hund Frodo. Det kanske är lättare att övertyga folk om att ingen är allergisk mot en cocker spaniel än mot en boxer.

Febern har gett med sig en del och jag börjar vara lätt uttråkad. Vilken tur att det har kommit ett nytt nummer av Hundsport! I delen ”Veterinären berättar” skriver Berit Wallin Håkansson om skendräktighet. Ovanligt passande för vår del. Symtomen beskrivs som att tiken blir inåtvänd, håglös, passiv och får mjölkfyllt juver.

Eftersom Dolly nyss varit skendräktig började jag förstås tänka på hur väl de beskrivna symtomen stämmer överens med hur det var för henne. Mjölkfyllt juver stämmer klockrent. Passiv i formen tröttare än vanligt, sover mer än vanligt, stämmer också. Inåtvänd och håglös? Jag vet inte riktigt. Inåtvänd känns inte rätt då Dolly snarare var ett totalt plåster på mig som hela tiden ville vara jättenära och gosa. Nja, jag tror vi struntar i det där inåtvänd och håglös. Det stämmer helt enkelt inte med Dollys skendräktighet.

Vad mer? Wallin Håkansson skriver: ”Det finns skrönor om skendräktiga tikar som sägs ha visat symtom nästan som vid en riktig förlossning med värkar och allt. Även den som har ett öppet sinne måste faktiskt vara skeptisk. En normal förlossning bygger på en väl avvägd duett mellan hormoner, ett växelspel där både mamman och valparna har viktiga roller. Om inga valpar finns i livmodern blir det ingen duett, ingen förlossning och inte heller några värkar.” Då undrar jag verkligen vad det var Dolly höll på med en hel natt? Vad var det där stönandet, flåsandet, slickandet, stönandet, flåsande, slickandet? Vad var kvällens föregående bäddande och matvägran? I just det här fallet tror jag faktiskt mer på ”skrönor” än på veterinären. Och det hör inte till vanligheterna. Jag är ett veterinär-fan av stora mått.

Innan skendräktigheten löpte Dolly (förstås). Under löpet har hon käcka svarta byxor på sig. Hur som helst tyckte hon att det var en bekväm lösning att ha verktygsväskan som huvudkudde. Ser skönt ut, eller hur?

Gigas valpar växer och växer och har minst en miljon tänder. De busar med allt och morrar och skäller och springer och ramlar och är fullkomligt bedårande oavsett vad de gör.