Varför finns det inga jobb som går ut på att vara hemma med hunden?

På morgonpromenaden mötte jag och Dolly Maggie och hennes matte. Som vanligt dansade Dolly runt Maggie vilken stod som lugnet själv i stormens öga. Medan hundarna höll på med sin ritual höll mattarna på med sin: prata. Maggies matte berättade att hennes mamma hade pratat om paradiset på sin ålders höst. Hon hade först undrat vad gator av guld skulle vara bra för och sedan konstaterat: ”Om det inte finns hundar där, då bryr jag mig inte om att åka dit.” Jag kan inte annat än hålla med.

Förra helgen var vi och träffade några goda vänners nytillskott Sally. Enligt sin matte är hon en huski blaski/flap-flap (en siberian husky-blandning) och hon är gudomligt söt. Sally är en av de snällaste valpar jag träffat i hela mitt liv. Jag var nästan i chocktillstånd över hennes änglalika uppenbarelse. En valp som inte ens bits! Det är otroligt.

Sally.

Sally sover.

På vårt lundehundsbesök fick vi också titta i en av Birgittas böcker: Svenskt rashundsgalleri från 1940. I denna superfina bok till stor del bestående av fotografier på hundar inom respektive ras hittade vi minsann vita boxrar. De finns med mitt ibland de färgade boxrarna och tycks inte alls vara ”icke godkända” som idag. Om jag läser bildtexten rätt har två av dem ställts ut med en 1:a respektive 2:a i ökl. (Men det är inte alls säkert att jag läser det rätt.) I vilket fall presenteras de vita boxrarna tillsammans med de färgade och det är fascinerande att 40-talet i den frågan var mer liberalt än 00-talet.

Skarabergs Gigi.

Bonzi.

Bibbi av Vadholma.

Jag har länge varit nyfiken på norsk lundehund men aldrig lyckats träffa någon. Men äntligen har det skett. Den mycket tillmötesgående Birgitta på kennel Navahoos lät oss (mig och Anders) komma och träffa hennes två lunnisar Björne och Yksi. De var precis så fina som jag hade tänkt mig och betydligt mer sociala med främmande människor än jag någonsin trott att spetsar kunde vara. Pigga och alerta rackare som blev alldeles överlyckliga av att få besök.

Till sättet påminde de väldigt mycket om dansk/svensk gårdshund – men lunnisarna hade en avknapp. Jag tror inte jag har träffat någon gårdshund med en sådan. Den största skillnaden mellan de två är nog ändå pälsen. Lundehundens extra tår och andra fysiska specialiteter gör ju ingen större skillnad i vardagen, men pälsens tjocklek kan verkligen göra det. Vi har ju faktiskt vinter mest jämt här uppe i norr. Plus för släthåriga hundar – man behöver inte dammsuga så mycket. Plus för tjockpälsade hundar – de fryser inte när det regnar/snöar/är minusgrader.

Yksi.

Björne.

En av Gigas valpar, Clara, är fortfarande till salu. Hur kan någon motstå den här tjejen?

Mer bilder och information finns på http://www.nordteams.se/

Edit:
Hugade spekulanter finnes. Clara får snart ett eget hem.