Jag har ju glömt att gratulera bästaste Dolly och hela Swedbox L-kull på femårsdagen som inträffade den femte november. Hipp hurra!
L-kullen.
Edit: Det är Dolly som ligger längst bak med rumpan upp mot väggen. Hennes svans är lindad eftersom hon enligt uppfödarna fått en förlossningsskada. Jag tror att det är en medfödd svansknick och hon har kvar den än i dag. Men det var ju en helt annan sak.
En och annan som följer den här anspråkslösa bloggen följer inte mig på facebook. Just den här veckan tycker jag att det passar sig att lyfta fram några av mina statusuppdateringar. Ja, veckans highlights liksom.
tisdag: Jag har fått världens kommentar på bloggen. Zara skriver: ”eckklig tatto bläähh!!”. Tack så mycket, jag tycker din stavning är ganska äcklig.
torsdag: Jag utbrister i ett rungande HURRA! för alla Umeåforskare som fått VR-medel! Tokigt mycket pengar till tokigt duktiga människor!
Fredag: Jag ser ett samband mellan Jåppes försvunna glittriga boll och Dollys glittriga bajs.
Det säger väl det mesta. Särskilt i kombination med en i sammanhanget helt lösryckt bild.
…sin inspiration i Solna.
Bilden är från Solna stadsbiblioteks bildarkiv.
Är det någon som har sett den springa omkring? Inspirationen alltså. Det går segt med bloggandet just nu och det beror inte bara på att jag har fullt upp med jobbet, djuren och livet, utan också på just den tappade inspirationen. I vanliga fall brukar jag åtminstone gå igång på medicinska fenomen, men näe, varken Dollys lilla juverinflammation eller Jåppes fjälliga öronlappar har fått mig att börja att skriva igen.
Vi har gjort ett studiebesök på kennel Barktowns där vi fick träffa cane corso och cane-corso-ägare en masse.
Krim blir klappad av sin fodervärd.
Kennelägaren med sin hemmavarande tik Nubi.
Terror med sin matte.
Vera med sin husse.
Huvudstudie Nubi.
Huvudstudie Krim.
Huvudstudie Terror.
Sist men inte minst: Anders och Terror gör high five!
VK har lovat snö till helgen och jag är riktigt till mig! I år har jag drabbats av något så ovanligt som en våldsam snölängtan! Varje morgon hoppas jag att det kanske, kanske ska vara alldeles vitt utanför fönstret men nej då, samma sura gråväder varje dag. Morgon förresten, numer stiger jag ju inte upp förrän klockan tolv så jag tror inte att morgon är rätt ord.
För första gången uppstod problem då Dolly fick en veterinärtid vid klockan nio på morgonen: vem ska ta henne dit? Matte sover ju! Turligt nog, och för första gången, fick vi avboka tiden. Dolly fick problem med sin gamla vanliga kolit (tarminflammation) efter att hon varit skendräktig. Hon matvägrade och magen klarar sig inte utan specialfoder så hon fick blod i avföringen (igen). När det hade gått två veckor utan att magen blev bättre bokade jag tid. Dagen efter var hon bra i magen igen. Så kan det gå. Nu har hon bara den fantastiska uppfinningen var i juvren. Men det kommer antagligen att gå över av sig själv. Jag tömmer juvren en gång om dagen och kontrollerar att det finns en passage. Så länge varet kan komma ut är allt okej. Trevligt va? Från snö till var. Nästan imponerande vändning. Åter till snön: när Dolly kom till oss var hon en liten frusen göteborgare i lånad vinterjacka.
Nu är det höst i skogen. Färgerna är vackra och Dolly trivs som bäst när det inte är för varmt.
I dag upptäckte jag att Jåppes pappa Milos matte och husse varit och hälsat på här på Kattvalp. Kul! Nu finns det en länk till deras hemsida i länklistan till höger.
Jag har gjort ett antal trafikobservationer de senaste dagarna.
#1 Om man är en man över 20 är det helt okej att stå mitt i gatan och prata så att bilarna får köra runt en.
# 2 Om det förekommer vägarbeten slutar blinkersen fungera.
# 3 Om klockan är efter 23 slutar cykelbanorna att fungera så att man måste cykla mitt i gatan.
Jag har precis läst Cane Corso av Emily Bates. Boken är uppdelad i nio kapitel som behandlar historik, karaktär, rasstandard, valpskötsel, vardagsskötsel, lydnadsträning, hälsa, utställning och beteendeproblem. Mycket är intressant, men en hel del är väldigt generellt hållet i stället för inriktat på rasen. Det påpekas upprepade gånger att CC inte är för förstagångshundägaren – ändå riktar sig flera kapitel helt och hållet till den som inte haft hund förr. Ibland märks det också mycket tydligt att boken är skriven i en icke-svensk kontext. Det är till exempel inte så vanligt i Sverige att man rekommenderar att valpen ska sova ensam i ett eget rum. Hur som helst var det information om rasen jag var ute efter och det fick jag en hel del av.
Enligt Bates härstammar cane corson direkt från en romersk krigshund, Canis Pugnax, vilken om jag förstår det rätt deltog i krig och i gladiatorspel. Under medeltiden användes cane corson som jakthund vars styrka och mod var viktiga i jakten på vildsvin, björn och stora kronhjortar. Cane corson användes också av slaktare bland annat för att hålla tjurar i schack. En av cane corsons största talanger har varit, och är fortfarande, att vakta och skydda människor, djur och platser.
Cane corson är nära besläktad med den neapolitanska mastiffen – de gick till och med under ett och samma namn ända fram till 1949. Det var dock inte förrän 1994 som cane corson officiellt godkändes som ras i sitt hemland Italien. Till skillnad från sin kusin, den ovan nämnda mastiffen, besitter rasen en imponerande snabbhet och vighet för sin storlek. Hanarna ska vara 64-68 cm höga och väga 45-50 kg, och tikarna motsvarande 60-64 cm och 40-45 kg. Det finns också nationella skillnader vad gäller cane corso. Eftersom Bates bok tillkommit i en amerikansk kontext är USA det land hon jämför med. Cane corson kom till USA under det sena 80-talet och de amerikanska hundarna har kommit att bli sörre och få längre nos än de italienska. I USA godkänner man också fler färger på pälsen än i Italien.
Rasens temperament hänger ihop med dess bruksegenskaper och cane corson ska vara synnerligen balanserad till sin karaktär. Rasen är intelligent, lättlärd och arbetsvillig. Den kräver en hel del uppmärksamhet, fysisk träning och socialisering. Cane corson är en mycket duglig vakt- och skyddshund och den ska aldrig visa aggressivitet utan anledning. Den kan vara misstänksam mot främlingar men med rätt socialisering är den ändå vänlig (så länge du också är det gentemot främlingen). Cane corson är en mycket god följeslagare som kommer överens med barn och andra husdjur. Den är lugn, kärleksfull och tillgiven mot sin familj.
Det låter verkligen trevligt men, säger Bates, en cane corso är inte för vem som helst och särskilt inte för förstagångshundägare. Utan rätt socialisering är den som sagt misstänksam mot främlingar och den blir ofta hundaggressiv vid könsmognaden. En cane startar sällan ett slagsmål, men om den blir provocerad ger den sig inte. Enligt Bates är rasen ”naturally dog-aggressive”, något hon återkommer till flera gånger. ”Keep your Cane away from strange dogs and always supervise any interactions with friends’ dogs. If you have socialized your Cane properly, you should be able to trust him with other dogs whom he knows.”
För sin storlek lever cane corson länge, 10-12 år, och den är inte särskilt utsatt för rasbundna sjukdomar. Ändå finns det en del att se upp med, nämligen höftledsdysplasi, magomvridning, knäligamentsrupturer, hudproblem och (opererbara) ögonproblem. Avsnittet om sjukdomar tyckte jag var extra bra med Bates bok. Inte bara för att det är intressant (ja, jag är lite medicintok), utan för att det är viktigt att erkänna, och ta på allvar, de problem som finns inom varje ras. Bates skriver ”To be forewarned is to be forearmed, so the following section of this chapter is not intended to put fear into those who are considering becoming owners of the Cane Corso. Instead, I hope it will help to enlighten, so that any health problems encountered can be dealt with as early as possible and in the most appropriate manner.”