Nu är det höst i skogen. Färgerna är vackra och Dolly trivs som bäst när det inte är för varmt.

Jag har precis läst Cane Corso av Emily Bates. Boken är uppdelad i nio kapitel som behandlar historik, karaktär, rasstandard, valpskötsel, vardagsskötsel, lydnadsträning, hälsa, utställning och beteendeproblem. Mycket är intressant, men en hel del är väldigt generellt hållet i stället för inriktat på rasen. Det påpekas upprepade gånger att CC inte är för förstagångshundägaren – ändå riktar sig flera kapitel helt och hållet till den som inte haft hund förr. Ibland märks det också mycket tydligt att boken är skriven i en icke-svensk kontext. Det är till exempel inte så vanligt i Sverige att man rekommenderar att valpen ska sova ensam i ett eget rum. Hur som helst var det information om rasen jag var ute efter och det fick jag en hel del av.

Enligt Bates härstammar cane corson direkt från en romersk krigshund, Canis Pugnax, vilken om jag förstår det rätt deltog i krig och i gladiatorspel. Under medeltiden användes cane corson som jakthund vars styrka och mod var viktiga i jakten på vildsvin, björn och stora kronhjortar. Cane corson användes också av slaktare bland annat för att hålla tjurar i schack. En av cane corsons största talanger har varit, och är fortfarande, att vakta och skydda människor, djur och platser.

Cane corson är nära besläktad med den neapolitanska mastiffen – de gick till och med under ett och samma namn ända fram till 1949. Det var dock inte förrän 1994 som cane corson officiellt godkändes som ras i sitt hemland Italien. Till skillnad från sin kusin, den ovan nämnda mastiffen, besitter rasen en imponerande snabbhet och vighet för sin storlek. Hanarna ska vara 64-68 cm höga och väga 45-50 kg, och tikarna motsvarande 60-64 cm och 40-45 kg. Det finns också nationella skillnader vad gäller cane corso. Eftersom Bates bok tillkommit i en amerikansk kontext är USA det land hon jämför med. Cane corson kom till USA under det sena 80-talet och de amerikanska hundarna har kommit att bli sörre och få längre nos än de italienska. I USA godkänner man också fler färger på pälsen än i Italien.

Rasens temperament hänger ihop med dess bruksegenskaper och cane corson ska vara synnerligen balanserad till sin karaktär.  Rasen är intelligent, lättlärd och arbetsvillig. Den kräver en hel del uppmärksamhet, fysisk träning och socialisering. Cane corson är en mycket duglig vakt- och skyddshund och den ska aldrig visa aggressivitet utan anledning. Den kan vara misstänksam mot främlingar men med rätt socialisering är den ändå vänlig (så länge du också är det gentemot främlingen). Cane corson är en mycket god följeslagare som kommer överens med barn och andra husdjur. Den är lugn, kärleksfull och tillgiven mot sin familj.

Det låter verkligen trevligt men, säger Bates, en cane corso är inte för vem som helst och särskilt inte för förstagångshundägare. Utan rätt socialisering är den som sagt misstänksam mot främlingar och den blir ofta hundaggressiv vid könsmognaden. En cane startar sällan ett slagsmål, men om den blir provocerad ger den sig inte. Enligt Bates är rasen ”naturally dog-aggressive”, något hon återkommer till flera gånger. ”Keep your Cane away from strange dogs and always supervise any interactions with friends’ dogs. If you have socialized your Cane properly, you should be able to trust him with other dogs whom he knows.”

För sin storlek lever cane corson länge, 10-12 år, och den är inte särskilt utsatt för rasbundna sjukdomar. Ändå finns det en del att se upp med, nämligen höftledsdysplasi, magomvridning, knäligamentsrupturer, hudproblem och (opererbara) ögonproblem.  Avsnittet om sjukdomar tyckte jag var extra bra med Bates bok. Inte bara för att det är intressant (ja, jag är lite medicintok), utan för att det är viktigt att erkänna, och ta på allvar, de problem som finns inom varje ras. Bates skriver ”To be forewarned is to be forearmed, so the following section of this chapter is not intended to put fear into those who are considering becoming owners of the Cane Corso. Instead, I hope it will help to enlighten, so that any health problems encountered can be dealt with as early as possible and in the most appropriate manner.”

I Härliga hund nr 9 2010 finns en artikel om diverse smått och gott som är giftigt för hundar. Eftersom konsekvenserna kan bli så allvarliga att hunden dör känns det viktigt att hjälpa till att sprida informationen.

Lök och vitlök, både råa och tillagade, innehåller svavel som kan påverka de röda blodkropparna och ge blodbrist. Symtom på lökförgiftning: tappad aptit. kräkning,  diarré. blod i urinen, bleka slemhinnor hög puls, och snabb andning.

Choklad och kakaopulver innehåller teobromin som är giftigt för hundar och ju mörkare choklad desto giftigare. Inom 4-24 timmar uppträder symtom som kräkning, diarré, oro, tappad balans och ökad urinering. Vid stor mängd choklad kan hunden få kramper, bli medvetslös och avlida.

Salt kan ge saltförgiftning hos hund även om det är mycket ovanligt. Symtomen är törst, kräkningar, diarré, muskeldarrningar och nedsatt medvetande.

Vindruvor och russin kan ge njurskador vilket visar sig genom kräkningar, diarré och nedsatt allmäntillstånd.

Potatis som har legat framme. Rätt förvarad potatis är dock ofarlig.

Bittermandel bildar cyanid i kroppen. Symtomen är kräkningar, hjärtklappning, kramper, medvetslöshet och ibland dödsfall.

Deg kan ge alkoholförgiftning vilket kan göra hundar allt från vingliga till medvetslösa.

Sötningsmedel som xylitol kan ge kraftigt sänkt blodsockernivå med svaghet, kräkningar och kramper som följd.

Blågröna alger som finns i sjöar kan ge diarré, fradga, ostadig gång, klåda, irriterade ögon, kramper, förlamning, lågt blodtryck, lever- och njurskador och blödningar från mage och tarm.

Råttgift hämmar blodets förmåga att levra sig. Efter 1-3 dagar kan en blödning som inte kan stoppas uppstå. Symtomen kan vara allt från blåmärken och små blödningar till kraftiga blödningar i inre organ som hunden kan dö av.

Glykol kan ge upphov till berusningssymtom och sänkt medvetande.

Giftiga svampar och växter är också giftiga hundar, så även ormbett och medicin för människor.

Vårt lilla öronbarn ser till att man alltid har något att göra. I dag var jag och Dolly till veterinären eftersom Dollan kliat sig i öronen nu igen. Det där frenetiska kliandet som säger ”hej, jag har öroninfektion”. Vi har behandlat henne ganska intensivt med otoclean (varje dag i en vecka) och det hade gett effekt: infektionen var nästan nere. Ordinationen blev att i 2-3 veckor spola med otoclean och droppa betnovat (kortisondroppar) varannan dag. Sedan ska vi återgå till att droppa betnovat i öronen två gånger i veckan. Istället för att ”bara” spola öronen med otoclean varannan vecka så ska vi göra det inför varje gång som vi ska droppa betnovat. Hoppas att det kan hålla öronen friska. Dollys öronbekymmer kommer av hennes allergi så det är inte så mycket att göra förutom att försöka hålla efter. Lilla skrutthunden.