Smågrisarna har fötts. Gigas små bebisar är här. Och de är nog världens sötaste.

Nostalgitripp: minibebispluttedolly:

Ibland var hon söt:

Och ibland såg hon inte riktigt klok ut:

…men inte till vem som helst! Så här en onsdagkväll med vackert väder tänkte jag och Dolly att en promenad till veteranbilsträffen på Gammlia vore nåt. Bilarna var ögonfröjd för matte, och ett visst par hundpojkar var uppenbarligen ögonfröjd för Dolly. Ozzy och Rally (borderterriers) väckte hennes lustar till lek och ”lek”.

Under hela löpet har Dolly nobbat alla friare, men så fort hon fick syn på sina favvokillar böjde hon bort svansen och gjorde sig så inbjudande hon bara kunde. Eftersom jag är en inbiten djurmänniska tycker jag inte att det är pinsamt (tur för husse att han inte var med – han hade skämts), men det får mig att tänka. Vad är det som gör att vissa hanar duger, medan andra ratas direkt? Jag är förstås glad för att min tik är svårflörtad, men v a r f ö r?

En vacker irländsk setter med vajande päls sträckte på sig i solen och travade fram som en häst. Han kråmade sig och svassade. Dolly svarade med att resa ragg, lägga svansen mellan benen och frusta som en ilsken drakhona. Om vi ska förmänskliga henne en stund kanske hon tänkte ungefär så här: vilken jävla strandraggare! Komma här och visa upp sig! Som om han inte gör det för alla brudar. Stick och brinn.

En svart blandis som Dolly känner fick komma så nära att han kunde uppvakta henne. Han sniffade och slickade henne i öronen på det mest ömsint vis. Slickade mungiporna, öronen igen och sedan började drakhonan vakna igen. Vi promenerade vidare och kanske tänkte hon så här: pff, den där gammelhunden, han har nog inga vidare simmare. Stick och brinn.

En underbart charmerande svart cairn terrier försökte på alla vis flirta med Dolly. Hon ville leka, men absolut inte vika undan någon svans. Vad var felet då? Att han var opererad i ett öga och fortfarande hade stygnen kvar? Resultatet var i alla fall detsamma. Stick och brinn.

En fluffig pudel smet beräknande från sin husse på elljusspåret och fick definitivt nobben. Det räckte knappt med ragg och fnys, jag tror bestämt att jag hörde ett morr också bakifrån mina ben där den modiga boxern hade gömt sig. Kanske tycker hon att pudelrockare är fett ute. I det här fallet var det ett stick och brinn med mer eftertryck än någonsin.

Men så möter hon Ozzy och Rally. Alla hämningar släpper. Vad beror det på? Åhå, det här är ju trevliga killar! Jag älskar Ozzy och det gör matte också. Perfekt! Nu kör vi!