Hemma i sjuksängen roar jag mig med att titta på lite bilder och inser att det är dags att göra reklam för Holmsunds tropikhus igen! Jag och Anders har varit där en gång förut, som man kan se i inlägget Tropikhuset i Holmsund. Nu har vi alltså varit där en gång till. Ja, inte precis nu, utan för några veckor sedan. De har fått några nyheter sedan vi var där sist:

Rödhandad tamarin hade de också förra gången vi var där, men då var det två vuxna individer. Nu är det en vuxen och en unge. Och – det bästa av allt – de springer runt lösa!

Sedan fanns där förstås en mängd med gamla bekanta.

I dag har jag och några vänner hälsat på getter i Vindelånäset hos en (för min del) tidigare arbetskamrat. Hon och hennes man har i dagsläget 10 killingar och siktar på att ha 80 djur och ett fungerande mejeri om två år. Spännande! Getterna var i alla fall de absolut tamaste och trevligaste getter jag har träffat vilket till stor del handlar om att mannen i huset bodde med killingarna i ladugården under den första tiden. Det kallar jag engagemang. Kolla in raringarna!

Nej, får får lamm. Den gamla godingen känner ni väl till. Jag har ett groende intresse för får och fårskötsel och råkar veta att jag inte är ensam i bekantskapskretsen med denna fascination. Som vad gäller så mycket annat finns det föreningar och förbund och sånt också vad gäller får. Bland annat finns Fåravelsförbundet vars hemsida förtjänar ett besök. Jag brukar svära ve och förbannelse över att djurföreningar ofta har gräsliga hemsidor estetiskt sett, men här behöver jag inte osa svavel. Sidan är fin och lättnavigerad! Det ni! (Faktiskt verkar fårsidor överlag vara väldigt snygga och – kors i taket – skrivna med korrekt svenska.)

Västerbotten har en egen lokalavdelning och jag håller på att samla mod att kontakta någon i styrelsen för att fråga om jag kan få komma och hälsa på deras får.

För den som är intresserad av getter i synnerhet eller av så kallade allmogedjur i allmänhet finns webbsidan www.allmogegeten.se. Där berättas om tre olika svenska getraser som alla  är utrotningshotade. Om jag bodde på landet skulle jag inte kunna stå emot att bli rasbevarare. Bevararna behövs! Våra  allmogeraser är i mina ögon kulturarv och det gäller förstås även hundar som västgötaspets och dansk/svensk gårdshund (även om de antagligen inte alls kallas för allmogeraser).

”Allmogegetterna är oförädlade lokala lantraser. Sådana raser betecknas ibland allmogeraser. De är under århundraden anpassade till lokala förhållanden och ett självhushållande jordbruk. De har aldrig utsatts för förädling i form av medveten inkorsning med importerade djur eller selektion efter speciella avelsmål.

Vi talar i dag om tre olika lokala raser från skilda miljöer: Göingegeten är anpassad till fattig sydsvensk skogsbygd, jämtgeten till fäbodbruk och lappgeten till renbetesmark i norr. Det finns små utseendemässiga särdrag men olika färger kan förekomma såväl bland allmogegetterna som bland övriga lantrasgetter.”

Enok som förr om åren tillbringat sina somrar på Gammlia. Jag vet dock inte vilken sorts get han är.

Mer Enok.

Jag har hittat ett par nya favoriter som numer står högst på min ”att åka till”-lista. Rovdjurscentret fem stora och djurparken Järvzoo. En annan fullständigt oväntad favorit var intubering av älg. Jag har legat hemma i sängen några dagar och bland annat tittat på SVT Play Djursjukhuset. Alltså hur fel har man valt när man jobbar på ett kontor men känner sig AVUNDSJUK när man ser en person sticka in sitt finger i en älgs näsa!?!

Strax innan vi flyttade från Axtorpsvägen bestämde sig en av områdets många igelkottar för att kolla in trapphuset.

Inatt vid tvåtiden eller så var Vilja orolig och ville gå ut. Anders tog ut henne och hittade då ett trasigt, nedfallet svalbo. Runt boet, på gräsmattan, låg det tre levande och en död svalunge. Döm om min förvåning när Anders väckte mig med en låda i famnen… Svalungarna fick tillbringa natten varmt och ombonat i en t-shirt i nämnda låda. (För en längre redogörelse om fyndet, läs på Vagnretur.)

På morgonen började jag den stora runtringningen. Varken polis eller veterinär kunde hjälpa mig. Djurskyddet svarade inte i telefon. En kunnig bekant tipsade om att sätta ut en låda med ungarna i och hoppas på det bästa. Vi försökte mata dem med lite uppklippt och blöt daggmask men de små rackarna ville inte ha. Så småningom kom jag fram till Fågelcentralen där en mycket trevlig kvinna talade om att vi skulle försöka laga boet, placera tillbaka det därifrån det ramlat och lägga i ungarna. Så nu har vi byggt ett svalbo och lämnat ungarna. Anders klättrade modigt upp (trots höjdskräck) och jag langade lådor.

Edit:

Slutet gott, allting gott! Fågelmamman/pappan hittade sina bebisar igen och verkar tycka att det nya boet är prima. Skytteltrafik med insekter till små hungriga svalor. Dessutom hittade vi en till liten svalbebis som tydligen klarat sig på egen hand i natt. Den fick också plats i boet, så nu är det fyra små överlevare som piper där uppe.