”Men Matte. Inredningsblogg? Nu får det vara nog!” sade Dolly.

”Jaa, det får det!” sade Pingis och gnagde i sig lite potatisskal.

Idag har Dolly fått gå på besök hos våra kompisar L och T. De bjöd på god mat och dryck och mycket trevligt sällskap. Dolly tycker att det är störtskönt att vara hos dem – det finns så mycket att nosa på och så snälla människor. Hon har varit där så pass många gånger att det går ganska lugnt till. Man behöver inte oroa sig för att hon ska välta julgranen i upptäckar-iver.

”Men matte, ska vi inte leka istället för att titta i den där lådan?”

Nu är det riktig vinter må ni tro! Vi har haft 20 grader kallt, vi har firat jul och nu har vi snö så det räcker och blir över. Hur mycket kan det ha snöat idag? Fyra decimeter? Jag har förstås varit sjuk (för den som inte vet det så är jag alltid sjuk på julafton eller nyårsafton) och börjar precis återvända till livet efter fyra dygn med feber tillbringade i sängen.

Idag tog jag och Dolly vår första skogspromenad på sagda antal dygn – hon rusade som en galning trots att snön räckte henne upp till magen. Jag såg inte så mycket av henne när hon sprang, det såg mest ut som ett snömoln som for fram i en hiskelig fart. Rätt vad det var dök det upp en svart liten 9 månaders pointer som lyssnade si så där på mitt ”gå hem med dig”. Hon sprang iväg men kom tillbaka och var så hjärtinnerligt glad att jag förstås inte lät så sträng som jag borde. Hon kikade på mig, lite så där ”under lugg”, och smet fram till Dolly. Jag ropade efter människan som borde höra till hunden men fick inget svar. Till slut såg jag inget bättre alternativ än att släppa Dolly också. De två hundarna drog iväg i snön och såg ut att ha det störtkul. Vi promenerade (alltså jag gick och hundarna rusade/brottades) mot en större stig och där stod pointerns husse med ett stort leende på läpparna.

Slutet gott, allting gott. Eller nåja, när vi började gå tillsammans alla fyra tyckte Dolly att pointern var lite väl kaxig och vände omkull henne i snön. Inte bara en gång, utan snarare fem. Det enda man såg över pudersnön var en svart vibrerande pointernos. Men nosen kom upp, igen och igen och igen. Husse suckade lite och undrade om det någonsin skulle gå att jaga med nytillskottet. Hon är för het. Aha, tänkte jag, det kanske är därför jag tycker att hon är så lik Dolly.

Förra året kunde husse och Dolly dra dragkamp i snön. I år blir det lite svårt… om de inte ska fajtas om en krycka det vill säga.

Vi har varit på återbesök för Dollys öron. De ser numer helt rena, fina och hela ut. Trumhinnorna hade inte brustit. För att undvika öroninfektioner i framtiden ska vi återgå till kortisondropparna (Betnovat) två gånger i veckan samt att rengöra öronen med Otoclean en gång i veckan i fyra veckor och sedan en gång varannan vecka. Förresten så vet man att man har varit för mycket hos veterinären då man till assistenten som ska ta betalt säger ”ett återbesök, inga recept” istället för att vänta på att vetten ska tala om det.

Här kommer ännu ett tips på en nystartad sida som innehåller information om hundens anatomi och hälsa: http://www.friskhund.se

Dolly är som många av er vet ett riktigt öronbarn. Hon har haft upprepade öroninfektioner och nu är det dags igen trots att vi ger henne kortisondroppar i öronen varje vecka. Jag har noterat röda fläckar i öronlapparna vid några olika tillfällen vilket fick mig att misstänka att något var lurt. Mycket riktigt. Det är så mycket klet därinne att det inte ens gick att se trumhinnorna. Dolly var dessutom en riktig dramaqueen (veterinärens ord), krumbuktade sig och försökte hoppa ner från bordet. Mormor tyckte förstås otroligt synd om henne.

Vi ska rengöra (med ett nytt spännande oljigt medel som kallas otoclean), torka ur (med helt vanlig bomull) och droppa öronen i 14 dagar (med aurizon vet 10 ml) och sedan är det dags för återbesök. Droppningen för idag är avklarad. Mormor fick hålla och matte fixa med öronen. Det blir mer sport när jag ska göra det själv. Husse är ju halt och lytt och inget att hänga i julgranen.

Öronbarnet. (Kvaliteten på bilden är si så där, men Dolly är så sjukt söt så jag använder den ändå.)

Det som fattades på den här sidan var förstås whippets (heter det så eller kanske whippetar?). Kika in hos Susanne och hennes tre vildbasar på Whippeternal.

Dolly har blivit besatt av djävulen och bortskänkes härmed till katolsk präst eller annan exorcist. Det är enda förklaringen till hennes uppträdande idag. När vi är ute och går är jag slarvig, jag håller knappt i kopplet om det inte är hundmöte på gång. Det kommer sig förstås av att Dolly i vanliga fall är så snäll och går så fint i kopplet. Hur som helst, idag stack hon iväg efter en skata och kopplet flög ur min hand och studsade efter en skogstokig boxer på fågeljakt. Hon rusade helt blind och döv för omvärlden och det var bara tur att hon sprang längs med  vägen istället för tvärsöver. Dolly har aldrig jagat djur utomhus. Varför börja nu?

Vi fortsätter promenaden och i skogen ser vi en av kvarterets hanhundar. Dollan sätter sig snällt och väntar på att bli kopplad. Vi går vidare, hanhunden är nu också kopplad, vi passerar varandra och Dolly hoppar ut som en duracellkanin på knark. Inga utfall på evigheter och så gör hon så där. Jag har fortfarande inte fattat vinken om att det är en dålig dag utan släpper henne igen. En bit in i skogen hittar hon förstås en hög med bajs och börjar mumsa.

Fy fan, vad hon är gratis idag.

Besatt?