Idag har jag godkänt tryckning av boken. Inlagan blev perfekt, omslaget lyckas tryckeriet inte riktigt få till. Men det är good enough. Jag önskar att jag kunde skriva: Idag har jag godkänt tryckning av BOKEN! Men det känns faktiskt inte speciellt märkvärdigt alls. Det är ju samma text som det har varit under så lång tid nu. Samma idé (ungefär) som när jag började 2005. Mer än att känna mig lättad och glad känner jag mig spyless. Men det är lite roligt (och liksom gulligt) när jag tänker på mig själv för fem år sedan. När jag började min tjänst i februari 2005 var jag strålande lycklig och stolt, övertygad om att jag skulle skriva VÄRLDENS BÄSTA AVHANDLING. Under årens lopp har man blivit mosad mellan systemet och kreativ ångest, och ambitionen sjönk drastiskt till att skriva en bra avhandling och landade sedan i förhoppningen om att i alla fall skriva en avhandling. Nu har jag gjort det. Jag har skrivit en avhandling. Men jag är sannerligen ingen ljusgrön optimist längre.
Ljusgröna optimister i mars 2005.
Men väl en djupröd socialist!
Hehe. Vi ska alla den vägen vandra. =)
Det intressanta med skrivprocessen är ju att man egentligen lär sig allt praktiskt och nyttigt om skrivande det sista året eftersom det är då man för första gången i sitt liv färdigställer en bok. Tänk om man kunde få ha det sista året först och därefter tre ytterligare år att bara förfina avhandlingen.
Ja! Det måste vara så det EGENTLIGEN ska gå till!
Sista året först och första året sist; börja i svår ångest och desperation och sluta naiv och full av energi och optimism. Låter som en uppföljare till Benjamin Button
Trodde det var bilder från helgen, men så såg jag den gamla CD-hyllan i bakgrunden. Tusan vad du har bibehållit formen, Saga!
Jag tror i alla fall, vad du än säger, att du har skrivit EN RIKTIGT BRA AVHANDLING, och jag tycker att du ska vara stolt över att ha tagit dig igenom inte bara avhandlingsarbetet, utan även systemmangeln!
Tack. Om inte annat borde jag få formpoäng och bragdmedalj!