Det är strålande solsken och så vackert som det bara kan vara i februari. Dolly var följsam som en dröm på dagens skogspromenad: hon var fullständigt medveten om var jag var även när hon hade ryggen vänd mot mig. Vi var som ett välsynkat danspar där jag var kavaljer och hon dam. Så gick Dolly av stigen för att uträtta sina behov och hon såg lite konstig ut. Varför såg hon ut som om hon hade bitit i en citron? Jag plumsade iväg genom djupsnön och inspekterade högen som visade sig mer vara en pöl av slem och blod. Nejnejnejnejnej, inte igen! Varför kan inte min hund få vara frisk? 
Sadrans skithund!
Men stackars alla er!
Lilla hjärtat! Jag hoppas att det blir bra någon gång!
Hon har vks – vinterkräksjuka, fast baklänges. Kanske i alla fall.
Hahahahaha, kanske.