Hur man än vrider och vänder på det så är hösten här. Lika stora delar vackra färger och frisk luft som regn och mörker. För min del innebär också hösten en ny(gammal) tillvaro som student. Student har jag för all del varit förr – håll er för skratt medan ni tänker på mina triljoners högskolepoäng – men aldrig tidigare i kriminologi. Just precis, samma ämne som Leifen (my not so secret crush) är professor i. Men oroa er inte – kattvalp kommer fortfarande framför allt att handla om det gamla vanliga: mina djur, andras djur, vilda djur, ditt och datt och lite diverse om pyssel och inredning och lite allmänt klagande.

Ingen kan väl ha undgått att lägga märke till att Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han återigen heter, är på mediatapeten igen. Vi följer historien med stort intresse och har sett dokumentärfilmerna från 2008, läst i tidingarna, sett debatter på TV (där till och med min käre Leif GW Persson tappar humöret), lyssnat i timmar på Studio1 och läser numer Hannes Råstams posthumt utgivna ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare”. Oavsett om Quick är skyldig eller inte så har någon begått dessa mord och det är fullkomligt gräsligt. Oavsett om Quick är skyldig eller inte har hans fall skötts på ett otroligt märkligt sätt och det är också gräsligt. När man sysselsätter sig i tankarna med gräsliga saker behöver man få ut spänningarna på något sätt och och det är här kvickheterna kommer in. För den som kanhända har glömt det så heter åklagaren i samtliga Quick-fall Christer van der Kwast. Och för den som kanhända inte vet det så har jag och min man dålig humor och hittar på små dialoger som vi säger till varandra.

– Vilken fin hund!
– Tack, det är en rottweiler!
– Vad heter han?
– Han heter Sture Bergwall, men vi kallar honom för Thomas Quick.

Efter den lilla dialogen fnissar vi som tokiga och lägger till att vi har en katt också – Kisse van der Katt. Det är tur att vi har varandra.