Under ett par dagar har jag och Anders lekt trädgårdsmästare i hans föräldrars hus (fastän vi egentligen ingenting vet om blomster). Den andra dagen bestämde sig Dolly för att det inte har hänt något hemskt på säkert flera dagar så hon föll ihop helt oväntat. Hon orkade inte (eller kunde inte) röra sig och bajsade på sig. Anders hjälpte henne upp för att se om hon kunde gå och då raglade hon ett par steg, mest vinglig i bakkroppen. När jag tittade på hennes slemhinnor var de kritvita så det blev panikfärd till veterinären. Jag fick tag i dem via telefon redan innan vi startade så de var beredda när vi kom. Veterinären stod i det närmsta och väntade i dörren  och vi visades direkt in i ett undersökningsrum. Dolly var så dålig att Anders bar henne. På plats blev hon piggare för var minut som gick och slemhinnorna fick tillbaka färgen. Det blev ändå en thoraxröntgen för att kolla hjärtat och det såg – tack och lov – bra ut. Hon blev undersökt på alla möjliga sätt och vis utan att någon kunde hitta något fel på henne. Däremot visade urinodlingen från förra veckan att hon har en kraftig urinvägsinfektion så nu står hon på antibiotika. Veterinären var lika frågande som vi vad gäller orsaken till anfallet. Kanske en kombination av infektionen och värmen. Eller ett resultat av de förhöjda levervärden Dolly har på grund av sin ständiga medicinering. Innan vi fick åka hem mådde Dolly som en pärla och hon har inte visat det minsta tecken på ohälsa sedan dess. *Peppar, peppar*.

Glad trädgårdsassistent som omvandlades till patient.

Mirakelhunden – det är Dollys namn som superhjälte. I dag känns det som om hon vore en superhjälte: hältan är nästan helt borta och misstankarna om livmoderinflammation har motbevisats! Däremot kanske hon har urinvägsinfektion, men det får odlingen på provet utvisa.

Jahapp, blåsan innehöll för lite urin så vi måste komma tillbaka en tredje gång. Klockan åtta i morgon bitti. Det svåraste blir nog att lura Dolly att inte kissa när vi går till och från bilen…

Efter morgonens långpromenad i skogen är Dolly rejält halt. Jag har undersökt tassen och benet, tittat och petat, klämt och känt, men blir inte ett dugg klokare, så jag misstänker att hon har sträckt sig. Jäkla skit också. Fast det ska jag väl inte säga än – med Dollys tur är det väl vara något mycket värre och DÅ kan man säga jäkla skit också.

Vi kom på utsatt tid till veterinären med urinprovet i högsta hugg. Efter en kort tids väntan fick vi träffa en mycket trevlig och hundkär veterinär som vägde Dolly, tittade på hennes slemhinnor, kände igenom henne, lyssnade på hjärtat, undersökte de privata delarna och satte in en kanyl för blodprov. Eftersom Dolly har lite urinläckage och flytningar och visade att hon hade lite ont i magen när veterinären klämde fick vi direkt gå in i ett annat rum och göra ett ultraljud. Jag förstår inte hur veterinärerna kan utläsa något av ultraljudet – det enda jag lyckades se var avföringen i tarmen! Sedan var det bara att vänta på svaren på urin- och blodproverna.

En halvtimme senare var svaren klara. Eller ja, de var färdiga, men allt annat än lättlästa. Dolly hade inte förhöjda vita blodkroppar i blodet vilket är vanligt men inte alltid förekommande vid livmoderinflammation. Hon hade också förhöjda levervärden vilket är vanligt vid livmoderinflammation, men som också kan orsakas av att hon äter kortison. Hon hade förhöjda vita blodkroppar i urinen men det kan komma från flytningarna. Det gick alltså inte att varken bekräfta eller utesluta livmoderinflammation så vi får komma tillbaka igen imorgon för nytt ultraljud och urinprov som ska tas direkt från blåsan. Och ja, det betyder precis vad du tror: de kommer att sticka in en nål genom buken för att ta urin ur blåsan.

Dolly följde glatt med ut från veterinärstationen och såg ut som om hon vant sig vid att ha kanylen i frambenet. Trodde jag ja. Väl i bilen slet hon loss bandage, tejp och kanyl så snabbt att jag inte ens märkte det innan vi var hemma igen.

Ungefär så här ser kanylen ut men den är helt i plast.

Vår lilla olyckskorp, Dollan i egen hög person, har klarat sig väldigt väl från krämpor av alla de slag under en lång tid. De senaste veckorna har hon däremot haft lite problem med kisseriet. Antagligen har det att göra med att hon snart ska löpa, men better safe than sorry… Imorgon blir det urinprov och undersökning hos veterinären i Röbäck. Vår vanliga veterinär på Björkstadens har semester så vi får lov att gå till någon annan. Håll tummarna för att det inte är något otäckt, (till exempel livmoderinflammation)!

En titt i fotoalbum kan skicka iväg vem som helst nerför Memory Lane…

Dolly sommaren 2006.

Dolly sommaren 2012.