Att skrämma livet ur sin matte

Under ett par dagar har jag och Anders lekt trädgårdsmästare i hans föräldrars hus (fastän vi egentligen ingenting vet om blomster). Den andra dagen bestämde sig Dolly för att det inte har hänt något hemskt på säkert flera dagar så hon föll ihop helt oväntat. Hon orkade inte (eller kunde inte) röra sig och bajsade på sig. Anders hjälpte henne upp för att se om hon kunde gå och då raglade hon ett par steg, mest vinglig i bakkroppen. När jag tittade på hennes slemhinnor var de kritvita så det blev panikfärd till veterinären. Jag fick tag i dem via telefon redan innan vi startade så de var beredda när vi kom. Veterinären stod i det närmsta och väntade i dörren  och vi visades direkt in i ett undersökningsrum. Dolly var så dålig att Anders bar henne. På plats blev hon piggare för var minut som gick och slemhinnorna fick tillbaka färgen. Det blev ändå en thoraxröntgen för att kolla hjärtat och det såg – tack och lov – bra ut. Hon blev undersökt på alla möjliga sätt och vis utan att någon kunde hitta något fel på henne. Däremot visade urinodlingen från förra veckan att hon har en kraftig urinvägsinfektion så nu står hon på antibiotika. Veterinären var lika frågande som vi vad gäller orsaken till anfallet. Kanske en kombination av infektionen och värmen. Eller ett resultat av de förhöjda levervärden Dolly har på grund av sin ständiga medicinering. Innan vi fick åka hem mådde Dolly som en pärla och hon har inte visat det minsta tecken på ohälsa sedan dess. *Peppar, peppar*.

Glad trädgårdsassistent som omvandlades till patient.

3 Responses to “Att skrämma livet ur sin matte”

  1. Svärmor skriver:

    Ja, du Dolly, nu skrämdes du mer än nödvändigt. Huvva vad hemskt!

  2. mamma/mormor skriver:

    Tack o lov så är Dolly piggelin igen. Vi får hålla tummarna att det inte blir fler skrämseltillfällen.

  3. […] snart ett år sedan föll Dolly ihop i ett otäckt svimningsanfall vars orsaker vi aldrig fick klarlagda. En tid efter anfallet började hon uppvisa vissa, inte […]

Leave a Reply