Alla våra djur är speciella. Oftast på det bra sättet, men ibland på det mindre bra. Familjens första katt var faktiskt Ronja även om hon och Lovis är lika gamla. Jag visste att jag ville ha en katt efter en viss föräldrakombination och jag ville allra helst ha en svart sköldpadda med vitt (kattvärldens beteckning på den färg Ronja har). När så ungarna föddes en vinternatt kom hon, min lilla katt, hett efterlängtad. En svart sköldpadda med vitt. Vi hade hela tiden kallat drömkatten för Virus, det var så hon skulle heta. När vi besökte kattungarna för första gången då de var yttepyttesmå förälskade sig Anders hejdlöst i den blå sköldpaddan som låg där i lådan. Och hips vips blev det två katter. Ronja och Lovis. Namnen var så bra på två systrar som ska hänga ihop resten av livet att vi behöll dem. Virus sprack så att säga.
Båda har en hel hög med egenheter men just nu tänker jag säga något om Ronja (men om hon frågar om du hört nåt bör du låtsas som ingenting). Ronja tycker inte om så väldigt mycket här i världen, men det hon tycker om älskar hon. Först, störst, bäst på alla sätt och vis är matte. Men en annan passion, som är något svårare att förstå var den kommer från är trappor. Ronja älskar trappor. Att springa i, att gå upp och ner i, att sitta i, you name it. Vi upptäckte denna passion i Pålböle där Ronja ägnade i stort sett all vaken tid i trappen. Nu har hon till mitt stora förtret upptäckt att det finns en TRAPPA i TRAPPHUSET. Resultat: Kattrackan smiter ut i trapphuset så fort hon för chansen för att springa i trappen. Då får matte plocka fram vänaste, nu-ska-vi-gosa-rösten för att få busen tillbaka. Tur att matte är just störst och bäst på alla sätt och vis.
