Alla som har ansvar för någon annan vet att man då och då drabbas av dåligt samvete och känslor av att inte räcka till. Just nu har jag dåligt samvete för Dollys skull, för att hon inte får lika mycket motion och stimulans som hon är van. Det är inte så lätt att få ihop allt när jag är borta i nio timmar om dagen. Missförstå mig rätt, jag vet att Dolly ändå har det  väldigt bra. Hon är ensam max fyra timmar på dygn eftersom jag pusslat med hundvakter, hon får sina grundläggande behov tillfredsställda och mängder av kärlek. MEN hon får inte vara lös varje dag och hon får inte lika mycket uppmärksamhet som annars. Det räcker för att ge mig dåligt samvete. Nåja, snart är jag hemma på heltid igen och då ska vi gå på skogspromenader varje lunch som vi alltid har gjort förut.

Det är, som många hundägare vet, väldigt svårt att kombinera hundägande med heltidsarbete. Av den anledningen har jag och Anders bestämt att vi inte ska ha någon fler hund förrän vi blir pensionärer. Men det är helt tillåtet att titta, klappa och drömma förstås. Jag drömmer om en norsk lundehund både för deras fantastiska temperament och för det levande kulturarv de utgör. En zoologisk raritet förpackad i den sötaste rävoutfit man har skådat. Läs mer hos Svenska Lundehundsällskapet!

Mitt fantasifoster skulle behöva ett namn eller två och vad kan passa bättre än ett norskt namn på en norsk hund? Jag började glatt surfa efter gamla norska namn men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag försökte med gamla nordiska namn istället men det förde mig till suspekta, pseudonazistiska hemsidor så jag gav upp. Några fina norska namn kunde jag ändå hitta: Gry, Trine, Silje, Torunn och Unni. Tikar är min melodi så därför är det bara tjejnamn och Gry är min favorit. Jag och Anders brukar aldrig ha samma smak vad gäller namn så det är väl tur att det bara är fantasi.

Lundehund hos kennel Navahoos.

Dolly har under en ganska lång tid haft massor med svarta prickar – det ser ut som pormaskar – runt sina juver. Jag läste någonstans (kan inte hitta var) att det är normalt med lite sådana svarta prickar. På samma ställe läste jag att det kan utvecklas inflammationer om ”pormaskarna” blir för många. Vad tror ni har hänt? Jo, det har blivit en inflammation vid en av spenarna. (Förstås, jag menar, kom igen, det är ju Dolly vi talar om och hon har ju bestämt sig för att hamna i Guiness Rekordbok med sina sjukdomar.) Eftersom det är nyårshelg tänkte jag ha lite is i magen och inte ringa veterinären förrän på måndag. Om det hela inte blir värre innan dess alltså.

Edit: Det hela blev inte värre, utan hade den goda smaken att bli bra av sig självt!

Äntligen är en förändring på väg vad gäller synen på vita boxrar. Inom boxerrasen föds ett antal så kallat vita boxrar. En vit boxer är egentligen en gul eller tigrerad boxer där de vita tecknen blivit så stora att man uppfattar dem som bottenfärg. Många tror, eller trodde i alla fall förr, att det var något fel på de vita boxrarna, att de var sjukliga e dyl. I dag vet vi att det inte stämmer. En vit boxer är en helt vanlig boxer med en ”otillåten” färg. I senaste numret av Boxerbladet (2010:4) rapporterar Maritha Östlund-Holmsten från en internationell domarkonferens i Polen att de flesta representanterna ansåg det vara dags att tillåta vita boxrar i tävlingar. Däremot ansåg inte majoriteten att de vita boxrarna ska godkännas för avel. Den åsikten bryr sig inte Tyska Boxerklubben om utan de kommer att ansöka om en standardförändring under 2011. Som tur är är det moderklubben, i det här fallet Tyska Boxerklubben, som har ”rätten” till rasen. Inom en inte alltför fjärran framtid kommer alltså de vita boxrarna att bli godkända enligt rasstandarden! Yay Tyskland!

Håll ögonen öppna efter en skygg schäfertik vid namn Karamell! Läs mer på VK. Kontakta polisen om ni ser hunden.

Edit:
Karamell är återfunnen. Läs mer på VK.

När vi flyttade till vår nya lägenhet bodde i huset redan en tämligen hundilsken amstaffblandning som Dolly naturligtvis utsåg till sin ärkefiende. Varje gång man gick in och ut ur huset med hund fick man hjärtat i halsgropen och lite ont i magen. Sedan försvann amstaffblandningen (faktiskt av en väldigt tråkig anledning, men det är en annan historia) och allt blev lugnt. Den lilla bichonen i huset var inte till besvär – Dolly och Prins tycker mycket om varandra fortfarande även om Prins har flyttat till en villa. En Prins måste ju nästan ha ett eget hus. Men nu är grannfejden i full fart igen. Vi har fått nya grannar som har två hundar. Låt oss kalla dem Amy och Kinesen. Amy och Kinesen skäller så fort de får syn på Dolly och hon svarar med att blåsa upp sig så mycket hon bara kan och vid lämpligt tillfälle göra morrande utfall. Så nu är det dags igen för hjärtat i halsgropen varje gång man ska gå in och ut. Jag snärtade Dolly ordentligt med kopplet över nacken och bröt på så sätt utfallet illa kvickt. Men det är ju inte direkt någon trevlig metod. Tyvärr är det alldeles för kallt för att spruta vatten på henne. Cirkus Berghem från en trist sida.

Här leker Dolly snällt med Tetris. Tänk vad trevligt om hon tyckte om alla hundar och inte bara några få.

Det var dagens dos hos veterinären. Jag är faktiskt väldigt lättad efter besöket. Dolly har börjat klia sig och jag blev direkt orolig att hennes allergi förvärrats och så visade det sig vara mjäll! De felväxande ögonhåren hade jag redan diagnostiserat själv och det är inte värre än att vi får bränna bort dem med laser i januari. Pigmentförändringarna som Dolly fått i huden vid analöppningen var det heller ingen fara med. Det är helt normala åldersrelaterade förändringar. Skönt! Nu återstår det bara att bada Dolly två gånger i veckan med ett speciellt schampo tills mjällkakorna försvunnit och sedan bada vid behov.

Alla Himas valpar var ljuvliga, men vi kunde inte låta bli att få varsin favorit. Dolly 2 och Dolly 3 som vi kallar dem. Eller Kryddan och Piraten.

Kryddan.

Piraten.