Det är några grader kallt och stigarna i skogen är hårdtrampade av alla människor och hundar som tar dagliga promenader här. Den hårda snön gör det lätt att gå och vi håller bra fart. Jag svettas under täckjackan men fryser om ansiktet. Dolly har halkat efter en bit och jag går i tankar kring Eyvind Johnsons Tidens gång när det plötsligt dyker upp ett litet svart huvud på sidan av den brungrå tallbarken rakt framför mig. Hjärtat slår ett mycket hårt, extra slag i ren förskräckelse samtidigt som huvudet försvinner. Vad var det egentligen? Står det någon bakom trädet? Kan det ha varit en del av en jacka jag såg?
Tittut! dyker huvudet fram igen, litet, runt, svart och med ett stirrande vitt öga med kolsvart pupill. Blicken i ögat är så medveten att min hjärna har svårt att acceptera att det faktiskt är en fågel jag ser. Jag fortsätter framåt och får se hela spillkråkans skönhet med den blanksvarta fjäderdräkten, den mörkt röda kammen på huvudet och den långa näbben. Efter en sista blick breder den ut sina vingar (herregud, vad stor den är!) och flyger iväg inåt skogen.
