Jag har sagt det förut och säger det igen: Dolly är ingen vanlig hund, hon är en mirakelhund. Hur mörk situationen än verkar kommer hon ändå alltid ur den. Vi trodde att det bästa besked vi kunde få om Dollys höftled var att den såg ut som förra gången. Ingen cancer, men ändå i dåligt skick. Men vi hade fel. Det bästa beskedet var nämligen mycket bättre: ingen cancer och dessutom har skelettet börjat självläka! Det som var helt försvagat har fyllts på med kalk och jag kan sluta oroa mig för att benet helt plötsligt ska gå av. Ja, jag har sagt det förut och säger det igen: Dolly är ingen vanlig hund, hon är en mirakelhund.

Dolly har under en längre tid haft problem med sina bakben och i dag var det dags för en röntgen av rygg och höfter. Resultatet ser inte alls bra ut. Hon har spondylos i främre delen av ryggen, en förträngning i bäckenet och knepigast av allt: deformerande förändringar i höger höft. Sådana förändringar kan bero på många orsaker varav den allvarligaste är en tumör. I dagsläget går det inte att säkert se på röntgenbilderna vad det rör sig om så vi ska ta nya bilder om en månad. Handlar det om cancer bör det synas tydligt om en månad med tanke på att skelettcancer i allmänhet är mycket aggressiv.

(DX = höger)

När man tittar på Dolly ser hon ut att vara den friskaste hunden i världshistorien: hon är atletisk, blank i pälsen, pigg och glad. Hur kan någon som ser så frisk ut, som är så glad, ha så mycket problem med hälsan? Utöver de gamla vanliga allergierna, magproblemen, öronproblemen, svampen och furunklarna har min reklampelare för hälsa drabbats av något ännu okänt.

För snart ett år sedan föll Dolly ihop i ett otäckt svimningsanfall vars orsaker vi aldrig fick klarlagda. En tid efter anfallet började hon uppvisa vissa, inte alltför trevliga, personlighetsförändringar. Hon uppförde sig som valpar gör när de kommer i spökåldern och reagerade på allt som såg konstigt ut – flaxande jackor och paraplyer till exempel. Efter några tråkiga möten i trapphuset där Dolly morrat åt grannar åkte vi till veterinären som först och främst ville kolla hennes syn. Om en hund som hör dåligt börjar se dåligt kan den förstås bli ängslig. Men Dolly hade periferiseende, hotreflexer och finfin ögonbotten, så det var inte det som var problemet.

Vad kan ge både svimning och personlighetsförändringar? Att något står på tok i hjärnan. Hjärnblödningar till exempel. Vi fick information om att vi kunde få en remiss till en klinik söderut men att sannolikheten att man ska se något är väldigt liten. Vi bestämde oss för att avvakta och skärpte till träningen istället. Ordning och reda på fröken boxer, oavsett om något ser läskigt ut. Det fungerade riktigt bra och vardagen fungerade igen.

Ännu en tid passerade och så började Dollys bakben ge vika då och då under promenader. Hon är lika glad för det men vi inser ju att det beror på något. In till veterinären igen – Dollys bakben fungerar som de ska, hon har alla reflexer i behåll och vet mycket väl var hon har sina tassar. Det är alltså inte i benen problemet sitter. Det kan vara så att svimning, personlighetsförändringar och bakbensproblemen hänger ihop, men det måste inte vara så. Symptomen kan komma från en sjukdom eller från flera. Vi har tagit blodprover och urinprov och proverna ser bra ut – hon har alltså ingen infektion eller njursjukdom eller liknande.

Det skulle fortfarande kunna vara något med hjärnan, men ett annat alternativ är hjärtat. Utifrån thoraxröntgen vet vi redan att hon inte har ett förstorat hjärta, men det finns ju annat som kan vara fel. När veterinären lyssnade länge på Dollys hjärta hördes något ovanligt: hjärtat slog fort (inte så konstigt, hunden är stressad på veterinärbordet) men så gick det ner och slog långsamt för att sedan slå fort igen. Det normala vore att hjärtat skulle slå fort hela tiden på grund av den stressiga situationen. Det går tydligen en stor nerv förbi hjärtat och denna nerv kan påverka hjärtat. Det skulle kunna förklara svimningsanfallet och att hon ”tappar” bakbenen. Nästa steg är i så fall att träffa en hjärtspecialist och göra en undersökning av hjärtat.

Innan jag ringer och bokar en tid med en specialist måste jag ta ett snack med vår veterinär igen: Vad kan man se på en hjärtundersökning? Och beroende på vad man ser vilka åtgärder finns? Jag misstänker att det är medicinering och då kommer förstås frågan vad det handlar om för medicin och vilka biverkningar som kan uppstå. Dolly får allt svårare att äta mediciner ju äldre hon blir och man kan slå sig i backen på att hon kommer att drabbas av biverkningar. Eftersom hon är snart åtta år gammal och allmäntillståndet är gott finns det ett annat alternativ: att bara låta henne vara lycklig så länge det går.

En egen fotboll är allt hjärtat begär.

Tänk att man kan ha så mycket kul med en tennisboll!

Har man hund i stan kommer man oundvikligen att möta många andra hundar ute på promenad. Under en tid har jag lagt märke till att det är väldigt många av de ägare vi möter som inte har lärt sina hundar att fortsätta promenera vid ett hundmöte. De stannar i stället och väntar tills vi har passerat. Beteendet framstår, för mig, som något opraktiskt – om ingen lär sin hund att möta andra hundar gående kommer ingen att ta sig någon vart. Ska vi bara stå och titta på varandra, oförmögna att fortsätta framåt?

På morgonens promenad hade jag siktet inställt på hundbajstunnan på andra sidan vägen eftersom jag ville slänga påsen jag höll i handen. Vid tunnan kommer ett ekipage gående, jag saktar in för att de ska hinna passera tunnan så att jag kan gå dit utan att krocka med dem. Och då händer det förstås: den andra hunden sätter sig, stirrar på oss och vägrar gå. Vi står stilla. De står stilla. Jaha. Ägaren försöker få sin hund med sig utan resultat, så då bestämmer jag mig för att gå till tunnan i alla fall. Medan jag och Dolly korsar vägen får den andra hundägaren släpa sin hund med sig. Som sagt, opraktiskt. Jag kan inte låta bli att undra var idén om att stanna vid hundmöten kommer ifrån: det är så vanligt förekommande, särskilt under de senaste åren, att idén måste spridas på något sätt. Är det någon populär hundbok som förespråkar detta? Allmänlydnadskurser? Valpkurser? Vad?