För första gången har vi planterat några växter på balkongen – och vi har antagligen gjort alla nybörjarfel man kan tänka sig. I vilket fall är vi väldigt glada åt våra blommor och ser med spänd förväntan fram emot att plocka några egenodlade jordgubbar. Eller, ja, vi är inte övertygade om att plantorna överlever och ger bär, men man kan ju hoppas! Märkligt nog har en av blommorna blivit alldeles platt… Det är nästan så att man ser siamesens stjärtavtryck däri.
Vi har inte träffat de små liven än, men ser fram emot det. Särskilt Dolly som ALLDELES själv har komponerat en liten saga.
Dollys godnattsaga
Det var en gång en kyschling som hette Fuffentz och hade röda, blanka fjädrar. Fuffentz bodde i Pålböle, i en holk tillsammans med de andra kyschlingarna. De bodde i sin holk för att de var så skrajsna. Ingen av dem vågade gå ut. Men hönsmamman Inger Klåfinger, som också var en kaninmamma, tog hand om sina kyschlingar. Hon lockade och pockade och kyschlingarna blev modigare och modigare. Snart var de inte rädda för nåt och vågade sig ut på gården. Då åt boxern upp dem.
Slut
Vilket härligt väder vi har! Eftermiddagsfika utomhus och katterna har flyttat ut på balkongen. Dessutom är det fredag och därmed dags för mysläge!
Välkommen sköna maj, du luktar så gott! I alla fall om man är hund. Årets valborgsmässoafton firades i hemmets lugna vrå med en stor skål popcorn och huvudet fullt av intryck från två dagars inskolning på nytt jobb. (Receptionist, javisst!) Ingen brasa med andra ord. Ej heller något akut besök på varken sjukhus eller veterinärstation. (Vi har ju annars någon sorts rekord vad gäller olyckor i samband med Valborg). I dag, första maj, skrotar jag runt hemma i stället för att demonstrera – fy skäms – och hoppas att ni andra är där ute och tågar med röda fanor i mitt ställe.
Våren är här på allvar! Gräsmattorna har börjat komma fram, vårblommorna kikar upp och solen värmer. Även inomhus kan man se tydliga vårtecken och då syftar jag inte på att det skarpa solljuset avslöjar hur dammigt det är, utan på att krukväxterna lever upp. Vi har satt om våra blommor och fröjdas åt pelargonernas blommor och knoppar och andra små skott som förhoppningsvis kan bli nya blommor.
Ny jord kan också innebära nya krukor. Plantagen har det mesta man kan önska sig.
Ett blivande paradisträd som går under det kärleksfulla smeknamnet Lillan.
Pelargoner i köket.
Pelargoner i arbetsrummet.
Knoppar, knoppar, knoppar.
att Robin Stjernberg vann Melodifestivalen med ”You”. Han var inte med på min lista över vilka låtar som BORDE vara med i finalen, men jag hänger inte läpp för det. Att se Stjernbergs känslostorm över vinsten var mer värt än att se den egna favoriten vinna. Dessutom är han en duktig sångare – oavsett vad man tycker om låten – så vi behöver inte skämmas i maj. Någon expertkommentator sade att ”You” är en låt som växer ju fler gånger man hör den och jag är böjd att hålla med. Första gången tyckte jag inte alls om den, andra gången kunde jag i alla fall uppskatta att Stjernberg är en god vokalist och nu tycker jag att den är lite småtrevlig.
Sist men inte minst två aparta kommentarer: För det första var det synd att Ralf Gyllenhammar hade ont i halsen – rösten höll inte. För det andra var det sjukt roligt att Israels representant för juryn kallade Anton Ewald för Cutie MacPrettyface.
Avslutningsvis en bild på vår egen Cutie MacPrettyface.
För första gången har jag sett deltävlingarna i Melodifestivalen och jag väntar ivrigt på kvällens final. Hur gick det här till? Det slumpade sig så att jag var ensam hemma då det var dags för den första deltävlingen och jag tänkte ”vad finkan, jag ger det en chans” och sedan var jag fast. Mello är som ett stort sportevent utan sport! En tävling som engagerar och antar folkfestens proportioner! Flera av låtarna är dessutom bra på ett sätt som gör att jag skulle kunna lyssna på dem hemma. De låtar man inte gillar snackar man sig igenom. En gräns kvarstår: jag ringer INTE och röstar. Skickar ej heller sms. Så jag får väl skylla mig själv när ”fel” låt går vidare. Trots detta har jag förstås massvis med åsikter om hur det BORDE vara. Av finalens bidrag anser jag att fem borde vara kvar och fem borde ersättas av andra bidrag som var mycket bättre. Håll i hatten – så här borde finalen se ut (utan inbördes ordning):
De fem bidrag som får vara kvar i finalen är:
Ralf Gyllenhammar, ”Bed on Fire”
Louise Hoffsten, ”Only the Dead Fish Follow the Stream”
YOHIO, ”Heartbreak Hotel”
State of Drama, ”Falling”
Ulrik Munther, ”Tell the World I’m Here”
De fem bidragen som borde bytas ut är:
David Lindgren, ”Skyline”
Anton Ewald, ”Begging”
Ravaillacz, ”En riktig jävla schlager”
Sean Banan, ”Copacabanana”
Robin Stjernberg, ”You”
De fem bidrag som istället borde få en plats är:
Felicia Olsson, ”Make Me No 1″
Erik Segerstedt & Tone Damli, ”Hello Goodbye”
Terese Fredenwall, ”Breaking the Silence”
Martin Rolinski, ”In and Out of Love”
Caroline af Ugglas, ”Hon har inte”
Hur ser din final ut?
Det är några grader kallt och stigarna i skogen är hårdtrampade av alla människor och hundar som tar dagliga promenader här. Den hårda snön gör det lätt att gå och vi håller bra fart. Jag svettas under täckjackan men fryser om ansiktet. Dolly har halkat efter en bit och jag går i tankar kring Eyvind Johnsons Tidens gång när det plötsligt dyker upp ett litet svart huvud på sidan av den brungrå tallbarken rakt framför mig. Hjärtat slår ett mycket hårt, extra slag i ren förskräckelse samtidigt som huvudet försvinner. Vad var det egentligen? Står det någon bakom trädet? Kan det ha varit en del av en jacka jag såg?
Tittut! dyker huvudet fram igen, litet, runt, svart och med ett stirrande vitt öga med kolsvart pupill. Blicken i ögat är så medveten att min hjärna har svårt att acceptera att det faktiskt är en fågel jag ser. Jag fortsätter framåt och får se hela spillkråkans skönhet med den blanksvarta fjäderdräkten, den mörkt röda kammen på huvudet och den långa näbben. Efter en sista blick breder den ut sina vingar (herregud, vad stor den är!) och flyger iväg inåt skogen.
Nu snöar det igen. Den första snön är alltid lika underbar, men så här i februari börjar jag vara ganska trött på snön. Den snö som redan ligger på marken kan jag leva med, men måste det komma ny? För att inte tala om snö i mars. Eller i april. Då vill man slita av sig öronen i ren förtvivlan över att våren aldrig kommer. Och ändå kommer den ju till slut. I väntan på våren, eller i alla fall i väntan på uppehållsväder tittar jag på Dolly. Det går inte att sura över snön samtidigt som man tittar på henne.
Jakten fortsätter. Ljuset faller genom köksfönstret och lyser upp ett öra, en päls, en vägg, en blomma. Ljuset faller.
