En anledning till att vi blev så imponerade över Jåppes obrydda inställning till att ha sele på sig var våra tidigare erfarenheter av Ronja och Lovis. När de var små kattvalpar och vi fyra bodde i en etta på Carlshem försökte vi vänja valparna att ha sele på sig. Resultatet blev att bakbenen slutade fungera. Katterna låg på sidan på golvet och paddlade med frambenen. Likadana båda två. Vi tänkte att det skulle ge sig med tiden. När de har haft selen ett tag så fattar de väl att de kan gå. Icke sa nicke! De började leka lite förstrött med varandra, från sitt framstupa sidoläge men gå, det gjorde de inte. Så fort vi tog av selarna var de uppe och sprang som vanligt. Så Ronja och Lovis selar hamnade i en låda och kom inte fram igen förrän Jåppes ankomst.
Lill-Lovis i sele: ”Hjälp! Mina bakben funkar inte!”
Hade Jåppe funkat så, då hade ni kunnat få lite nattsömn. – Nu Jåppe ska vi borsta tänderna och ta på pyjamasselen till natten.
Hahaha, det där känner jag igen. Våran huskatt Ossi skulle också tränas i att ha sele men på honom slutade ALLT fungera. Han låg på golvet och spelade död, man kunde dra honom som en trasa längs golvet.