”Hur svårt kan det vara?” är min något arroganta inställning till väldigt mycket här i livet. De flesta av mina projekt börjar med ett äh-hur-svårt-kan-det-va och rätt ofta visar det sig att det är ganska svårt och att jag har alldeles för lite tålamod för att överhuvudtaget slutföra det hela. Men det lär jag mig inget av. Nästa gång jag får en idé om något jag vill testa säger jag lika självsäkert äh-hur-svårt-kan-det-va och drar igång.
Mitt senaste projekt under samma devis var att sy. Att jag redan har försökt lära mig det utan att lyckas förträngde jag raskt. Trots allt hade jag någon sorts verklighetsförankring och gav mig på att sy haklappar till Mathilda istället för en rockabillyklänning till mig själv. Och så satt jag där och svor: maskinen ville inte alls göra som jag ville, instruktionsboken var rena grekiskan, sömmar som inte skulle synas syntes, kantbanden blev fulla med veck, sånt som skulle vara runt blev krokigt och fastän jag mätte flitigt blev banden olika långa… Något vinda och taskiga i formen, här är de, haklapparna:
Mathilda tycker att dom är finast i heeeela världen:)
Men HALLÅÅ, dom är ju jättesöta OCH hursvårtkandetva att haja att man lär sig när man tränar… Kämpa på! MVG på haklapparna
Mäh, de är ju hur fina som helst! Och jag tycker att du har massor med tålamod! Herregud – kantband!! Själv har jag med åren helt tappat tålamodet med symaskinen, och kan inte ge mig på nåt syprojekt alls, så nu lejer jag bort dem till min mor…
Så fina! Och så mkt roligare än Icas haklappar som vi har… Nu blev jag också inspirerad att sy egna!
Mathilda är mycket nöjd. Perfekta leksaker, underhållande att tugga på eller dra i. Vi tycker att dom är så fina och bra.
hej, vilka schyssta haklappar du gjort, var hittade du mönstret för dem??ha en bra vecka!!
Tackar! Jag ritade av en haklapp som redan fanns och laborerade utifrån det. Ha en bra vecka du också!