I dag har jag och Dolly varit ute i Pålis och tänkt på Vilja och krattat lite. Dolly varken tänkte eller krattade så mycket – hon sprang runt med en plastkruka i munnen som vanligt. När den gick sönder hoppade hon i lövhögarna. En helt vanlig sommardag för henne. Hade Vilja varit med livs levande hade hon antagligen stått på bron och tittat på mig liksom under lugg och undrat om vi inte skulle gå in. När jag gick iväg med skottkärran skulle hon ha skällt istället för att hänga med. Tossfian.
Å vad hon är fin! Jag tror att jag ska ha en sån hund en vacker dag! (När jag blir pensionär!) En hund för hundrädda!
Det är faktiskt precis vad det är! En hund för hundrädda. Vad glad jag blir av tanken på en Vilja ute på Laxögern tillsammans med er!