… börjar klaga vet man att man bloggar för sällan! Dolly klagar också – matte är borta hela dagarna och på kvällarna är det så mörkt att man inte kan vara ute i skogen. Nytt jobb tar på krafterna och allt annat stannar av. Mer eller mindre. Jag läser som vanligt en hel del så det här lilla livstecknet får bli några boktips:
Tänkte att det var dags att kika fram bakom tröttheten av att ha ett nytt jobb. Tittut! Här är jag! Jag lever! Kattvalp lever! Och du läste rätt – jag har nytt jobb igen. Eller på sätt och vis ett nygammalt jobb. Jag är inne på min andra vecka som värdinna på sjukhuset, så jag är tillbaka på Västerbottens läns landsting. Gammal arbetsgivare, men nya arbetsuppgifter. Vad gör då en värdinna? Jag ägnar mig framförallt åt att hjälpa patienter och andra besökare att hitta rätt på sjukhuset. Den som känner mig ser ironin i det hela eftersom jag är (ö)känd för mitt osannolikt dåliga lokalsinne. Jag säger som Tim Gunn: ”make it work” och faktiskt, det fungerar alldeles utmärkt.
Hösten är här och det har regnat, regnat och regnat. Något sorts historiskt rekord är uppnått. Men så kommer, som en överraskning, de där klara, soliga dagarna då färgerna sprakar och luften nästan är krispig. Då skyndar sig hundägarna ut i skog och mark!
”Hur svårt kan det vara?” är min något arroganta inställning till väldigt mycket här i livet. De flesta av mina projekt börjar med ett äh-hur-svårt-kan-det-va och rätt ofta visar det sig att det är ganska svårt och att jag har alldeles för lite tålamod för att överhuvudtaget slutföra det hela. Men det lär jag mig inget av. Nästa gång jag får en idé om något jag vill testa säger jag lika självsäkert äh-hur-svårt-kan-det-va och drar igång.
Mitt senaste projekt under samma devis var att sy. Att jag redan har försökt lära mig det utan att lyckas förträngde jag raskt. Trots allt hade jag någon sorts verklighetsförankring och gav mig på att sy haklappar till Mathilda istället för en rockabillyklänning till mig själv. Och så satt jag där och svor: maskinen ville inte alls göra som jag ville, instruktionsboken var rena grekiskan, sömmar som inte skulle synas syntes, kantbanden blev fulla med veck, sånt som skulle vara runt blev krokigt och fastän jag mätte flitigt blev banden olika långa… Något vinda och taskiga i formen, här är de, haklapparna:
sade Dolly. Det gick med andra ord inget vidare att byta från w/d till z/d. Dollys mage skar ihop tämligen omgående så vi fick byta tillbaka. Så var magen i ordning igen, för en liten tid. De senaste dagarna har hon kräkts efter att hon fått sitt kortison. Precis som med människor kan hundars mage påverkas av att äta kortison en längre tid så nu ska vi försöka ge Dolly medicinen en halvtimme/timme efter att hon ätit istället för tillsammans med maten. Vi får se om det hjälper.
Helt otroligt. Min lillasyrra är 16 år. Hur gick det till?
När vi bodde på Axtorpsvägen köpte jag en röd lampa till vår hall. Den prydde sin plats alldeles utmärkt, men när vi flyttade ville jag ha den som taklampa i arbetsrummet. Däremot ville jag inte längre att den skulle vara röd, jag ville ha den i samma tyg som gardinen. ”Hur svårt kan det vara?” tänkte jag och tog isär lampan och petade bort det röda tyget. I delar består lampan egentligen bara av ett par metallringar och plastrektangel. Jag och Anders limmade på nytt tyg, jag sydde fast snedslå och sedan blev allt liggande. Skam att säga i typ ett år. Häromveckan tog vi tag i att montera ihop lampan igen och när det väl var gjort undrade jag vad jag gruvat mig för. Det gick ju bara hejsan hejsan.
För en tid sedan var vi och besökte Bergbackens som då hade siamesbebisar på sex veckor. Omgiven av dessa katter, både stora och små insåg jag att precis så vill jag ha det. Siameser i knippen om tio och tio. Efter några dagar utan denna drog som kallas kattungar började jag omvärdera: Jåppe klöste hål i en tröja, Ronja kräktes i den rena tvätten, anonym kräktes tvärs över mina anteckningsböcker, Lovis knölade ihop köksmattan tio tusen gånger… Men ändå. Siameser. Jag vill ha. Många, många.
Nu har höstterminen verkligen kommit igång: det är studenter överallt och vi har varit hos veterinären för första gången sedan semesterstängningen. På dagordningen stod den fortsatta klådan, svamp i en klo och rinniga ögon. Mot klådan har vi, som bekant, redan provat veterinärmedicinska schampon och atopica. Det gick ju inget vidare för att säga det snällt så nu är vi tillbaka på kortison. Nästa steg är att prova ett foderbyte tillsammans med en tillfälligt höjd kortisondos. Istället för w/d ska Dolly äta z/d under en tid för att se om det går. Med Dolly är balansgången alltid fin – man vet aldrig på förhand vad som kommer att riva igång koliten igen. Hur som helst ska vi börja blanda z/d i den mat hon äter nu och dubbla dosen kortison. När maten mest består av z/d ska vi blanda i lite havrekli för att tillsätta extra fibrer som håller tarmen i trim.
Dolly har svamp i tassarna vilket vi lyckas hålla i schack hyfsat bra genom lokal behandling med Malaceb och silonsalva. Nu har svampen dock krupit in i en klo som har blivit alldeles mjuk, mjölig och hopplös att klippa. De klippte till klon hos veterinären och nu ska vi behandla tassen intensivt med Malaceb och Fuciderim-gel i en vecka. Förhoppningsvis ska det jaga bort både svamp och oönskade bakterier.
Det här med rinniga ögon känner vi också igen: Dolly har haft felväxande ögonhår som vi fått bränna bort med laser två gånger hittills. Den här gången var det dock inte det som var problemet. Rinnigheten kommer från den allmänna floran och går inte att göra så mycket åt. Om det nya fodret lindar klådan bör också det andra gå till sig. Det är bara att vänta och se. Som vanligt.
”Ett jag som vill stanna i världen och ett jag som vill kasta sig ut och förlora allt.”
Jag började lyssna på Beate Grimsruds sommarprogram i P1 men blev inte riktigt intresserad. Jag stängde till och med av långt före slutet. Innan programmet hade jag köpt Grimsruds roman En dåre fri med höga förhoppningar. Efter det halva programmet undrade jag varför jag köpt boken, men stoppade den likafullt i min ryggsäck inför en lång natt på jobbet. Mellan samtalen började jag läsa och blev tagen direkt. Vilken roman! Huvudpersonen Eli kämpar med en trasslig familjehistoria, dyslexi och synfel och röster som ingen annan kan höra. Inuti är hon en pojke – en liten Espen, en tioårig Emil, en 16-årig Erik och en 26-årig prins Eugen. Eli växer upp, missbrukar, börjar skriva, åker in och ut från psykiatriska avdelningar, börjar skriva på allvar och kämpar, kämpar, kämpar. ”Att jag kämpat som en rävunge mot en bil och hamnat utanför mig själv.” Historien är gripande och ännu bättre blir den tack vare Grimsruds poetiska och samtidigt klara och rättframma språk. ”Jag kan inte hålla orden ifrån mig. Jag är van vid att ta ord på allvar.”
