Lyckan är gjord när Maj-Gull kommer tillbaka efter en sommar på vift! För att underlätta för våra blåsmesar köpte vi en fågelautomat och det tog si så där en dag så hade vi trädgården full av fåglar – mest grönfink och pilfink men även talgoxar, gråsparvar och en enstaka bergfink. Katterna har suttit klistrade framför fönstret… Maj-Gull är så liten och kvick så hon har ännu inte hamnat på bild för säsongen men snart så!
Och så den här filuren…
Jag tror inte att någon har missat att Västerbotten har haft en ovanlig värmebölja som pågått vecka efter vecka. Halva den Makalösa Manegen håller på att få värmeslag medan den andra halvan fortfarande lägger sig i alla solfläckar som går att uppbringa.
Somliga tycker inte att det är nog varmt medan andra snart svimmar i värmen!
Vad sägs om 3-minuterspromenader för att hunden inte ska tuppa av?
Och så den här filuren som kommer fram när det blivit kväll och något svalare. Mariehemsharen även kallad.
I jakten på semestern jag inte har åkte vi till Norrbyskär en solig lördag och det kan jag verkligen rekommendera. Bara att åka båt (färja för all del) gjorde att sommarkänslan gick för högtryck. Vi hoppade på guidetåget och det var inte alls dumt att få en del av skärens historia nätt paketerad innan vi började vår egen rundvandring. Guidning, skärgårdsbuffé, promenad runt skäret och ett oväntat möte med Sverker Olofsson utgjorde ett lyckat koncept. Olofsson var för övrigt riktigt trevlig – det var som om vi var gamla bekanta.
Jag vore ju inte mig själv om jag inte skulle ha börjat med att hitta några fiffiga djur!
Arbetarbostäder i engelsk stil.
Sågen som numera tjänstgör som restaurang och museum.
Arbetarbostäder i amerikansk stil.
Fler får!
En del av den gamla skolan. Här hade man tydligen slöjd.
Nåja, nu ljuger jag lite eftersom jag inte har haft semester sedan 2009. Fem år utan semester, nej, jag är inte alls bitter när jag ser allas ständiga semesterbilder och semesterberättelser…. Hur som helst försöker jag njuta av sommaren ändå, och tycker att jag lyckas ganska bra. Bröllop, studentfirande, barnkalas, uxu, skulpturpark, trädgårdspyssel, balkong- renovering, ja, händelserna har ändå varit ganska många under de nästan tre månader som förflutit sedan mitt senaste blogginlägg.
Vår snöbollsbuske i full blom.
Den här gråhåriga bruden hänger fortfarande med. Hon mår bra igen efter att vi höjt hennes kortisondos. Talesättet att katter har nio liv måste egentligen avse boxrar.
Nog för att jag har pysslat i trädgården en del, men den här ögonfröjden är inte min. Den är svärmors.
Ronja påpekar att hennes balkong fortfarande inte är riktig färdig ännu. Hon väntar otåligt på att få vistas utomhus oftare.
Jag hann knappt skriva klart inlägget där jag nämner att jag skulle vilja ha ett lämpligt fågelfotoobjektiv så köpte husse ett. Han är som sagt inte svårövertalad när det kommer till sådana saker. Tyvärr har det varit väldigt regnigt och grått den sista tiden så vi har knappt använt det nya objektivet än. Husse fixade dock ett fint knäpp på Maj-Gull bland regndroppar och hagtornskvistar.
Ja, jag vet att jag bloggen behöver dammas av… men det har varit fullt upp med sådana där vuxensaker som jobb och sånt. Hur som haver är jag förstås ändå samma gamla nörd under vuxenfernissan och har nyligen lagt ”trädgårdsfågelskådning” till min repertoar. Ett par nya favoriter är rödhake och grönfink, även om blåmesduon Maj-Gull fortfarande smäller högst. Härnäst måste jag övertyga husse om att vi måste köpa ett nytt objektiv till kameran. Ett lämpligt för fågelfotografering. Husse brukar ju aldrig vara svårövertalad när det gäller att spendera pengar så det ska nog gå bra!
Till min stora förtjusning har vi ett par utomhusartister i Miltons Makalösa Manege: blåmesar! Jag upptäckte att de tycker om att sitta i vår lilla häck på baksidan av huset och hängde därför upp talgbollar åt dem och nu får jag titta på de små liven varje dag. Ganska snabbt började vi kalla dem för Maj-Gull. Det spelar ingen roll om det är den ena, den andra, eller båda – de heter Maj-Gull.
Svärmor har som bekant skaffat kycklingar och nu har vi träffat dem ett par gånger – utan att Dollys godnattsaga blev sann. Kycklingarna har blivit så stora att jag har svårt att tänka på dem som kycklingar, det blir höns och tuppar i stället. I går tog jag mig tid att försöka mata dem ur handen och tack vare lite tålamod och bortdomnade ben gick det alldeles utmärkt. Den inledande skepsisen byttes ut mot ett ivrigt pickande i min handflata. Notera dock att det inte är en bra idé att ha nagellack på sig när man ska mata höns. De mindre begåvade individerna försöker nämligen picka i sig naglarna i stället för maten. Efter en stunds matande tillät de modigaste att jag klappade dem och de är så mjuka, så mjuka.
Vi har inte träffat de små liven än, men ser fram emot det. Särskilt Dolly som ALLDELES själv har komponerat en liten saga.
Dollys godnattsaga
Det var en gång en kyschling som hette Fuffentz och hade röda, blanka fjädrar. Fuffentz bodde i Pålböle, i en holk tillsammans med de andra kyschlingarna. De bodde i sin holk för att de var så skrajsna. Ingen av dem vågade gå ut. Men hönsmamman Inger Klåfinger, som också var en kaninmamma, tog hand om sina kyschlingar. Hon lockade och pockade och kyschlingarna blev modigare och modigare. Snart var de inte rädda för nåt och vågade sig ut på gården. Då åt boxern upp dem.
Slut
Det är några grader kallt och stigarna i skogen är hårdtrampade av alla människor och hundar som tar dagliga promenader här. Den hårda snön gör det lätt att gå och vi håller bra fart. Jag svettas under täckjackan men fryser om ansiktet. Dolly har halkat efter en bit och jag går i tankar kring Eyvind Johnsons Tidens gång när det plötsligt dyker upp ett litet svart huvud på sidan av den brungrå tallbarken rakt framför mig. Hjärtat slår ett mycket hårt, extra slag i ren förskräckelse samtidigt som huvudet försvinner. Vad var det egentligen? Står det någon bakom trädet? Kan det ha varit en del av en jacka jag såg?
Tittut! dyker huvudet fram igen, litet, runt, svart och med ett stirrande vitt öga med kolsvart pupill. Blicken i ögat är så medveten att min hjärna har svårt att acceptera att det faktiskt är en fågel jag ser. Jag fortsätter framåt och får se hela spillkråkans skönhet med den blanksvarta fjäderdräkten, den mörkt röda kammen på huvudet och den långa näbben. Efter en sista blick breder den ut sina vingar (herregud, vad stor den är!) och flyger iväg inåt skogen.
