Efter bus blir man trött…

Sex vildingar kom gallopperande mot oss och skuttade, klättrade, tuggade, skällde och var så där underbart dampiga som bara boxervalpar kan vara.

Som jag tidigare nämnt var vi på besök i Pengsjö på kenneln Almighty highs och träffade en hoper underbara boxervalpar. Som utlovat kommer bildbevis! Först måste vi ju presentera mamman till flocken: goa, glada Hima.

”Hej, jag heter Hima och jag var en sån där überglad boxer som studsade av okontrollerad lycka mest jämt. Plötsligt kom det en massa bebisar och då tyckte jag att det var dags att växa till sig lite. Så nu är jag en überglad boxer som uttrycker min lycka på ett mer kontrollerat sätt. Ni behöver inte ha tandskydd på er längre!”

Ibland undrar jag hur de tänker… I Härliga hund 2010:12 presenteras norsk buhund som en sällskapshund. En sällskapshund som inte är för förstagångshundägaren, som vaktar och jagar och har en mycket gäll röst och som behöver 2-3 timmars motion och aktivering om dagen. Enligt tidningen alltså. När blev en vaktande, jagande aktivitetstok en sällskapshund? I och för sig kan man ju säga att alla hundar är sällskapshundar, men då tappar ordet något av sin betydelse tycker jag. Senare i samma nummer, under sektionen ”Frågor och svar” skriver en frustrerad hundägare om de problem hon har med sin andra vad då? Ja, just det: buhund. Jaktexperten svarar på ägarens brev: ”Du skriver att hunden är jakttokig. Det är inte så konstigt, du har en norsk buhund.”

Under den tid som gått från det senaste veterinärbesöket har Dolly hunnit samla på sig några nya ”krämpor”, så nu är det snart dags igen. Nästa torsdag har vi en tid på Björkstadens för att undersöka: lindrig klåda på frambenen, ett rinnande öga och pigmentförändringar i huden vid analöppningen. Jag kan inte förstå hur en hund som ser ut som hälsan själv kan ha så mycket besvär. Eller besvär och besvär. Det är för det mesta jag som blir besvärad medan Dolly själv är helt obrydd.

För att pigga upp kan jag berätta att vi besökte en hoper boxervalpar i går. Så fort bilderna finns i min dator ska jag förstås visa bildbevis!

En boxer som lever livets glada dagar i vinterkalla skogen. Trots att hon är grå om nosen frågar folk om hon är en valp. I hjärtat är Dolly en valp och kommer nog alltid att vara det.

”Vill du nåt, matte?”

”Vad sjutton är det där?”

”Men kasta då! Kom igen! Kasta!”

I dag har husse och matte fått roa sig kungligt (ja, Dolly också eftersom hon varit hos tant Emmalina) med både julmarknad på Olofsfors bruk och buffé i Nyllis. Utöver diverse delikatesser och trevligt sällskap fick jag också FÖR FÖRSTA GÅNGEN se en riktig Prazský krysarík – en av världens minsta hundraser. Jag och Anders har tittat på de små rackarna förr och jag tror bestämt att herr husse hade en prazský på önskelistan. Näst efter chihuahua. Enligt Wikipedia ligger prazskýns idealvikt på 2,6 kg och idealhöjden på 20-23 cm. Den lilla hunden är ursprungligen råttjägare och namnet betyder just ”råttjägare från Prag”.

8 månaders hane av rasen prazský krysarík.

Jag har ju glömt att gratulera bästaste Dolly och hela Swedbox L-kull på femårsdagen som inträffade den femte november. Hipp hurra!

L-kullen.

Edit: Det är Dolly som ligger längst bak med rumpan upp mot väggen. Hennes svans är lindad eftersom hon enligt uppfödarna fått en förlossningsskada. Jag tror att det är en medfödd svansknick och hon har kvar den än i dag. Men det var ju en helt annan sak.