Idag är det hundbus som gäller till Dollys stora förtjusning. På lunchpromenaden träffade vi den fina chokladbruna labradoren Maggie och hennes matte i början av skogen. Vi promenerade tillsammans i ungefär en timme och hundarna lekte glatt med varandra. När vi skilts från Maggie med matte träffade vi en annan kompis, nämligen vilde Ville. Och då blev det riktigt hundbus på boxervis. Brottning och tacklingar och till och från lite för hårda tag. Lite vildsint men roligt. Och som om det inte skulle räcka ska Dolly träffa tant Vilja och tant Pingis ikväll. Jag ser fram emot att ha en riktigt, riktigt trött hund imorgon!

Ett veterinärsamtal senare vet jag att inte mycket mer förutom att vi måste åka till Luleå. Veterinären ska faxa över Dollys journal och under förmiddagen imorgon ska jag ringa och boka tid för en biopsi.

Dollys mage har klappat ihop ännu mer med illamående och kräkningar. Jag sitter och väntar på att veterinären ska ringa upp mig, och under tiden tänkte jag påpeka att Dolly är en enastående filur. Det är hon förstås alltid (eller nästan i alla fall) men ett mattehjärta sväller av stolthet då tokfransen visar att hon faktiskt lärt sig ett och annat.

Jag har försökt lära Dolly att när hon är lös och får syn på folk eller fä ska hon sitta eller ligga. Det fungerar oftast, men vissa situationer är svårare än andra. Häromdagen gick vi i skogen och runt en krök kom en tollare. Dolly var ganska långt ifrån mig och fick tollaren mer eller mindre mitt framför nosen. Jag tänkte förstås att det var kört men Dolly slängde sig i backen som en fällkniv och rörde sig inte ur fläcken. Jag kunde lugnt gå fram och koppla henne medan tollarens matte onekligen såg imponerad ut.

Dolly har precis släpat in en tom fodersäck i sin bur och ligger där och ser mäkta stolt ut över sitt ”byte”. Jag ska skratta åt henne en stund och sedan ta säcken och stoppa tillbaka den i soporna där den hör hemma.

Idag har jag för första gången på ett bra dag kunnat njuta av en härlig vinterpromenad. Det straffade sig i form av ryggont men visst måste man ta sin boxer med sig ut i skogen när man har chansen! Husse följde också med för att provköra sin gamla cykel som han repade igår.

Vintern har äntligen infunnit sig och jag hoppas att det inte blir mer slask innan våren.

Dolly passar alltid på att spana från höga punkter i terrängen.

Husses cykel.

…känner jag mig idag.

Imorse vaknade jag av ”Saaagaaaa. Hunden har skitit i hela vardagsrummet.” Det var bara att släpa sig upp och städa. Man kan lungt påstå att Dollys stackars mage har klappat ihop igen så det är dags för mer veterinärkontakt.

Flagyl
Nu har jag pratat med veterinären och fått ett recept på Flagyl. Det verkar som om infektionen i tarmen har blossat upp igen, men eftersom vi satt in Flagyl så snabbt borde det lugna sig relativt snabbt. Vi får se hur det är om tio dagar.

Jag har fortfarande känningar av mitt ryggskott så livet är minst sagt stillsamt. Min snälla mamma har varit här i några dagar och tagit hand om Dolly (som tycker att matte suger fett just nu) och nu är min snälla svägerska ute med Dollan på lunchpromenad. Tur i oturen att jag har en sån snäll familj!

Min snälla mamma.

Min snälla svägerska.

Dollys mage är fortsatt mycket bättre än förut så den här matten pustar ut. Tyvärr verkar ett avslappnat tillstånd alltid följas av ett sjukdomstillstånd i mitt fall: igår gav ryggen upp och det är bara att acceptera att jag har ryggskott. Treo, Zonsalva och långa bad gör livet uthärdligt men just så pass.

Trots ryggskott tror jag fortfarande inte en sekund på att Dolly är för stor för att sitta i knä. *harkel*

En ökad mängd havrekli verkar göra susen!