Min lilla loppa har inte varit så träningssugen på sistone men nu verkar det som om lusten är på väg tillbaka. På vår senaste skogspromenad kom jag på att jag ville prova om jag kunde få Dolly att utföra lydnadsklass etts hopp (istället för lktvås som jag av misstag lärde in). I höstas hade hon väldigt svårt att förstå varför vi helt plötsligt skulle göra saker på ett annat sätt men nu, NU har hon fattat! Allt blev perfekt första gången! Matte sken som en sol förstås.

Bästa Dolly.

Idag längtar jag riktigt mycket efter sommaren. Tänk att få stå i ett hav av blommor igen.

Välvsjön 2007.

Vetenskapens värld. De kan vara väna sällskapsdjur eller attackerande monster, långa och smala eller korta och knubbiga. Människans bästa vän, hunden, kan anta så många olika former att ingen djurart kan mäta sig med dess variationsrikedom. Hemligheten bakom den unika hundens förvandlingsförmåga finns i dess arvsmassa och kvällens film berättar hur. Samtidigt är hunden en av de allra yngsta djurarterna på jorden, och det är människan som har skapat den. Efter filmen träffar Mia-Marie Hammarlin mikrobiologen Kerstin Lindblad-Toh som undersöker hundars arvsmassa för att lära sig mer om människors sjukdomar.

Medverkande: Mia-Marie Hammarlin. Kerstin Lindblad-Toh. Även 16/03 i SVT1.

Min vanliga veterinär tyckte inte att någon buköppning var på sin plats ännu, utan hon tyckte att vi ska börja med att byta foder. Att koliten är ospecifik innebär att den inte är orsakad av en allergisk reaktion och därför kan vi sluta med Z/D och istället gå över på ett mycket fiberrikt foder, W/D. Sagt och gjort. Igår var jag och innehandlade en påse W/D och – tadaa! – Dollys bajs gick från mörkt, löst och stinkande till brunt, fast och nästan luktlöst. På EN dag! Men jag vet ju av erfarenhet att varje framsteg kan följas av bakslag så jag tar inga stora glädjeskutt än – det får Dolly stå för.

Glädjeskutt!

Sedan sist har vi varit på en del utflykter och bilderna från dessa kan pigga upp. Det behövs. Provsvaren från Luleå har kommit och de kunde inte se någonting (förutom en ospecificerad kolit i grovtarmen, vilket jag redan visste att hon hade) så jag vet fortfarande inte vad som är fel på min hund. Nästa steg är tydligen att göra en buköppning och undersöka tunntarmen men det lät sannerligen inte så lockande. Jag hoppas att min vanliga veterinär har något bättre förslag på hur vi ska gå vidare.

Hundbus i Pålböle

Dolly kan roa sig själv hur länge som helst om hon får ha en leksak.

Dolly ute på den ödesdigra åkern där Anders bröt knäet förra våren.

Matte och husse.

Tavelsjö

Dolly leker med sin favvokompis Johan.

Så länge Johan späntar ved måste Dolly ha koppel – annars är risken stor att nosen blir ännu kortare.

”Vad gör du husse?”

Vi utforskar en grotta.

Turligt nog var grottan större invändigt.

Idag hatar jag folk, hundar och hissar. I den ordningen, för det är folks fel att hundar och hissar beter sig som idioter. (Om nu en hiss kan bete sig som en idiot.) Kortfattat såg min senaste timme ut så här: skogspromenad med Dolly – vi blir ”påhoppade” av samma bruttas två hundar TVÅ gånger på samma promenad – vi fastnade i hissen på vägen upp till vårt våningsplan.

Nu är tarm- och magsäcksundersökningen avklarad! Vi kom till Gammelstad vid halv ett och satt och väntade en halvtimme med Dolly. Sjukhuset är fint och personalen trevlig. Dolly såg ut som om hon tyckte att det var världens sämsta utflykt vi gett oss ut på: först åka bil i timme efter timme för att sedan gå in på en veterinärstation. Nåja, det fanns i alla fall en hel del intressanta lukter. I undersökningsrummet fick vi fylla i en blankett med en inte så rolig rubrik som gick ut på att det alltid är en risk att söva djur. Som om det inte var det enda jag tänkte på redan innan…

Småningom kom en (faktiskt väldigt snäll) veterinär in och ställde en massa frågor och det visade sig att jag inte skulle få vara med när de skulle söva Dolly. Skräck och fasa! Jag fick alltså lov att lämna min bebis i vaket tillstånd med okända människor på en okänd plats. Dolly följde snällt med veterinären. Matte däremot var inte så snäll.  Eller okej då. Jag gick lydigt därifrån men ute på parkeringen grinade jag – fullständigt övertygad om att jag aldrig mer skulle få se min lilla gris.

Fyra timmar senare fick vi hämta Dolly. Hon var lite på lyset men glad och pigg. Det hade inte gått den minsta nöd på henne. Förstås. Så nu är det bara att vänta igen. De hade inte sett någonting onormalt utan vi får vänta på testresultaten från undersökningarna av de vävnadsbitar de tagit från magsäcken och tarmen. 10-12 dagar tar det. I vilket fall är jag så lättad över att undersökningen är över att det känns som en seger.

Tidigt i morgonbitti åker vi till Luleå och jag har förstås redan hunnit tänka ut alla hemska saker de skulle kunna upptäcka vid undersökningen… om Dolly överlever sövning det vill säga. Jag är ju inte känd för att vara optimist precis.

Idag fastar Dolly som hon ska och hon har inte ätit något sedan igår kväll. Fastandet går faktiskt mycket bättre än jag trodde – Dolly sover mest. När hon inte sover sitter hon vid sin matskål och tittar på mig med sina stora stora ögon. Det skär i hjärtat men vad gör man?

Nu blir det Boxerklubbsaktiviteter för hela slanten en tid framöver. Jag har tagit på mig att vara sekreterare och ansvara för LO-rutan som förra året samt att ansvara för hemsidan. Hemsidan kommer att bli det stora arbetet och jag hoppas att jag snart ska få någon kläm på hur det där funkar. Ha tålamod med mig!

I Luleå ska Dolly gå igenom gastroskopi (magsäcksundersökning) och colon endoskopi (tarmundersökning). Hon måste fasta i 36 timmar och vätskefasta i fyra timmar. Dessutom ska hon matas med Salilax och Toilax. De 36 timmarna kommer inte alls att vara angenäma.