Igår mötte jag en man som sken som en sol när han fick syn på Dolly. Han har älskat hundar i 89 år. Nu är det några år sedan hans sista egna hund dog. De fick 17 år tillsammans. Numer är han daghusse ibland åt olika hundar – för det är ju trevligt att gå med stavar, men det bästa är ju att gå med en hund. Jag hoppas att hundar gör mig lika lycklig när jag är 89 år gammal. En gång hundälskare, alltid hundälskare.

Tidigare i veckan satte jag mig och skrev ett långt mail till Dollys uppfödare för att sent om sider berätta om alla de magproblem som Dolly haft. När jag gick igenom mina anteckningar från sjukdomsförloppet blev jag häpen över hur många olika behandlingar vi provade. Det är klart att jag minns att det var väldigt jobbigt känslomässigt och att vi provade olika saker. Men i minnet har det dragits ihop till att vi provade till exempel antibiotika, medan vi i själva verket provade antibiotika i flera svängar. Sammanfattningsvis såg det ut så här:

1. Canikur plus en diet bestående av ris och fisk.

2. Antibiotika och B-vitaminspruta (eftersom pälsen höll på att falla av).

3. Kortison och specialfoder Z/D.

4. Magsårsmedicin.

5. Kontroll av analsäckar och eventuella polyper.

6. Antibiotika samt en dos vätska bildade en skyddande hinna i tarmen.

7. Dubbla mängden kortison.

8. Vi fick ta prover på röda och vita blodkroppar, lever, njurar, bukspottkörtel, binjurar, proteinupptag och sänka.

9. Antibiotika.

10. Gastroskopi och colon endoskopi.

11. Kortison och specialfoder W/D.

Jag har tjatat en hel del om att jag vill ha riktig vinter, så igår var jag väldigt glad och ute en timme i skogen med Dollan. 15 graders kyla gör bara luften klar och frisk. Idag ångrar jag mitt tjatande. Det är 20 grader kallt och att klä sig är världens projekt: långkalsonger, jeans, täckbyxor, tunn tröja, tjock tröja, täckjacka, ja, ni fattar. När det är så här kallt blir man ju lite sugen på att gå i idé. Ingen teve behöver man heller för man kan nöja sig med att titta på Dollans sovstilar.

Sover mot en vägg.

Sover på en stol.

Sover med en boll som huvudkudde.

PS: Bilderna är så gryniga eftersom de är tagna med mobilkamera.

Jag och Dolly går på skogspromenad varje dag, men häromdagen fick vi även med oss husse. Det hände inget särskilt men det var en trevlig liten tur.

Dolly apporterar.

När apporten avlämnas i mattes hand blir det dragkamp som belöning.

Det är härligt att vara en boxer och snabbast i världen!

Det är ganska härligt att vara matte också, vad det är att vara husse vet jag inte riktigt…

För en tid sedan var vi och hälsade på goda vänner i Gumboda. Illa kvickt kom Dolly på att man kunde hoppa upp i en soffa för att se ut över gården. Genom att sitta i mattes knä kunde man också spana ut.

Den här morgonen har haft en liten följetong där huvudrollsinnehavarna är Dolly och en skata. På väg ut på morgonpromenad kom en orädd skata och slog sig ner en liten bit från oss. Dollys svans åkte upp och öronen fram och hon tog några glada steg mot sin lekkamrat in spe. Skatan flög förstås iväg och satte sig på en låg gren i närmsta träd. Vi gick på vår promenad och när vi kom tillbaka till utgångspunkten kom skatan och satte sig en bit ifrån oss igen. Dollys svans åkte upp och öronen fram men hon stod kvar. De tittade på varandra, fick verkligen ögonkontakt och då lade Dolly huvudet på sned som hon alltid gör när hon inte riktigt förstår. Tror ni inte att skatan gör samma sak! Så där stod de – hund och skata – och tittade på varandra med huvudena på sned.

Ikväll blev jag påmind om att det var ett tag sedan Dollys hälsa var på tapeten. Det beror just på det fantastiska faktumet att hälsan tiger still. Magen håller ihop, inga allergiska reaktioner och utslaget på magen försvann med Silonsalva (inköpt billigt och receptfritt från apoteket – bara en sån sak!). De tidigare obligatoriska öroninfektionerna hålls i schack med hjälp av kortisondroppar i öronen en gång i veckan så det är inte heller något bekymmer just nu. De elaka felväxande ögonhåren verkar ha försvunnit med bara en laserbehandling. Ja, Dolly är frisk helt enkelt. Kanske dags att tillägga *peppar, peppar*.

Igår hade vi besök av ett par goda vänner och deras boxer Vega. Vega är charmtrollet som avgjorde mitt rasval en gång i tiden.

Det snöar! Jag skyndar mellan vedboden och boningshuset och bär stora travar ved. Fingrarna domnar av kylan och snön smälter mot mitt ansikte. Dörren till det tomma hönshuset slår i vinden och för mig är det den ljuvaste musik.

Världen är vit och vacker och Dolly tittar förvånad ut över sitt förändrade kungarike. Jag tappar en pinne som hon plockar upp och bär med högburet huvud och svansen så stolt att den nästan lägger sig över ryggen.

I köket är det varmt och ombonat. Jag har eldat sedan klockan sju i morse och älskar känslan av att vara här. Här och nu. Ingen annan stans.

När vi skulle gå på vår lunchpromenad träffade vi tre labradorer i skogen – en gammal bekant, Maggie, och två tikar vi inte träffat förrut. Fröken Dolly var inte det minsta styv i korken när hon presenterade sig för den redan etablerade flocken, hon var faktiskt så spak att hon inte ens vågade svara på lekinviter. Så småningom kom hon loss lite och viftade med tassarna åt den yngsta och busigaste tiken. Sedan fick hon leka av sig ordentligt med matte.

Från skogen drog vi raskt vidare till Teg och dagens veterinärbesök. Som vanligt fanns där fullt med intressanta dofter och snälla människor och Dolly tyckte att allt var toppen tills vi kom in i undersökningsrummet. Då började hon ana ugglor i mossen – det här besöket handlar ju inte alls om att sniffa och köpa mat… Undersökningen var väldigt lindrig, veterinären behövde bara titta på eksemet för att konstatera att det inte var något märkvärdigt. Det är en sorts skavsår som är väldigt vanliga på boxrar eftersom de har så kraftiga lår. Silonsalva i max tio dagar ska göra susen. Gör det inte det har vi fått ett recept på en salva med antibiotika.

Redan efter detta började Dolly vara lite mör i knoppen, men vi hade fler stopp att göra. En snabb vända på apoteket och sedan djuraffär. Så fort Dolly hoppade ut ur bilen började hon streta och dra – jag vet att det där är himmelriket på jorden! Väl inne fick hon förstås pussa om sin favoritpersonal och som ett extra plus fanns där några mastiffer som flörtade flitigt med den lilla boxern. När vi köpt kattmaten som stod på handelslistan gick vi ut och mötte en långtradarchaufför som överlycklig föll på knä och fick ”mer pussar än jag fått på 20 år”. Av Dolly alltså. Chauffören log pillemariskt och sade att han hade något att visa. Jag följde med och ut ur förarhytten hoppar en cane corso. Vilken massa! Vilket huvud! Dolly såg ut som en liten spagetti i jämförelse. En söt spaggeti, men ändock en spagetti.

Nu är vi hemma igen och Dolly sover sött  utan att ens röra det minsta på tassarna i sömnen. Hon verkar helt slut.