Jag har nu pratat med ”min” instruktör och hon verkar inte ett dugg bekymrad över Dollys grufferier. Vi ska träffas ett par gånger och träna och förhoppningsvis löser sig allt på ett ganska enkelt sätt. Första träffen blir faktiskt i påskhelgen. Det ska bli kul!

Jaha, när hälsan är god kommer det andra problem istället. Dolly har efter några otrevliga hundmöten blivit ganska otrevlig själv (mot okända hundar alltså). Försökte ringa min favoritinstruktör ikväll för att boka in lite rådgivning men hon svarade inte. Får försöka igen imorgon.

Jag vill tänka mig att det oftast inte är frågan om vs utan om att valpköpare och uppfödare kommer överens och står på samma sida. Men så kan jag ju vara lite naiv också. Igår kväll gick jag igenom gamla nummer av Hundsport eftersom jag inte haft tid att läsa tidningar på typ ett år. I alla fall så hamnade jag mitt i en debatt om just en valpköpare vs en uppfödare som rörde upp många känslor. Under den här diskussionen dök det upp alla möjliga insändare och diskussioner med olika mer eller mindre sakliga och kloka argument. Det märkligaste såg jag i en insändare som hänvisade till uttalanden som uppfödare gjort om vilka valpköpare de gillar/ogillar. På uppfödarnas inte-gilla-lista fanns valpköpare som frågar om priset och valpköpare som frågar om sjukdomar i rasen.

Där fick jag lov att göra en paus i ren förskräckelse. Naturligtvis gäller uttalandet inte alla uppfödare, men det finns visst de som tycker precis så. Som KÖPARE ska jag alltså inte fråga om priset. Om valpen kostar 5000 eller 25000 är uppenbarligen ointressant. Visst, om jag var miljonär skulle jag inte bry mig. Men nu är jag inte det. Det är inte de flesta andra heller. För de flesta gör en skillnad på 20000 en hel del.

Som blivande ägare ska jag tydligen inte heller intressera mig för den ras jag har valt. Om min familjemedlem och bästa vän riskerar att bli sjuk så ska jag inte bry mig om att ta reda på det i förväg. Det är ju förstås bättre att det kommer som en överraskning om det väl händer något. Att jag är helt oförberedd och inte kan tolka eventuell symtom. Det låter ju skitbra.

Kommen så långt får jag ett märkligt tryck i huvudet. Bäst att sluta här och nu och försöka frammana visionen av valpköpare och uppfödare tillsammans.

Idag har vi varit till veterinären och tömt analsäckarna på Dolly. Det är inte det roligaste man kan göra, men det går i alla fall fort. Ett plus är att alla hos vetten blir så glada när de får syn på Dolly. Det pussas och klappas och gullas. Anders brukar säga att det är väl klart – hon är ju deras bästa kund. Men jag tror bestämt att det är för att man inte kan låta bli att älska den där knäppa lilla boxern.

Boxerklubbens medlemmar får gå figurantutbildning (M1) i Hörnefors i april. Jag är förstås otroligt sugen och avundsjuk på de som har mer tid än en stackars doktorand under sista året av avhandlingsskrivandet. Jag kan inte gå, men jag villvillvill!

Kattvalp har i första hand handlat om Dolly, träningar, utflykter och hälsotillstånd. Eftersom jag har lagt ner träningen och låtit Dolly bli ”vardagshund”, utflykterna sker sällan på grund av vintern och hälsan är som den ska så finns det inte så mycket att säga längre. Frågan blir alltså: är det dags att lägga ner kattvalp nu? Jag tror nästan det.

På dagens skogspromenad hade vi sällskap med Maggie och hennes matte. Maggie är en sju år gammal chokladfärgad labrador. Dolly fick syn på dem på håll och började streta och dra som en tokig. Maggie blev faktiskt riktigt glad över att se Dolly också. De busade på och Maggie såg inte alltför stött ut över att bli boxad på, knuffad, hoppad på och allmänt översprungen. Det är en fin hund det.

Jag och Anders tog på oss att göra om ÖNLO:s hemsida och det har vi jobbat med (som tokiga) igår och Anders fortsatte ikväll. Nu är sidan klar och ligger på plats och jag är så STOLT.

Nu har vi (faktiskt hela lilla familjen minus katterna) varit på årsmöte med boxerklubben. Det blir mitt sista deltagande i föreningslivet för lång tid framöver. Jag har avsagt mig de poster jag hade och ska satsa helhjärtat på min avhandling det här året. Det har varit kul – och tröttsamt ibland – att vara ”en kugge i maskineriet” men det känns riktigt bra att inte längre ha några sådana ansvarsområden. Trevligt hade vi i alla fall på mötet och jag och Anders hade med oss hembakta hallonmuffins.

Ett litet men engagerat gäng boxermänniskor (och en boxer).

Bengan tyckte nog inte att vi var så där superroliga precis.