Skendräktigheten skenade iväg fullständigt. Dolly bäddade och bäddade och bäddade. Snurrade runt, runt, runt. Stönade, stånkade, flåsade och slickade på allt hon kom åt. En hel natt ägnade jag åt att smeka och massera henne. Det var det enda som hjälpte. Mitt hjärta var fullkomligt på väg att brista för att hon hade det så jobbigt. Hur hjälper man en hund som försöker föda låtsasvalpar?

Dagen därpå ringde jag till veterinären men provsvaren hade inte kommit. Vi fick ändå ett recept på Galastop och det är tamejsjutton en dundermedicin! Gårkvällens dos räckte för att vi skulle få sova. Så på några dagar lär hunden vara som ny. Jag är så säker på att blodproven inte kommer att visa något skumt att jag glömde bort att ringa och kolla svaren idag.

Dolly har sedan lördag eftermiddag betett sig en aning underligt. Hon flåsar och tvättar sig intensivt på magen. Flåsandet är inte nådigt – jag vaknar av det på natten. Hon har varit allmänt olycklig och som ett plåster på mig. Och så har hon sovit, sovit, sovit. Jag trodde att hon hade ont i magen och blev riktigt orolig. När jag tänkte tillbaka insåg jag att det var drygt två månader sedan Dolly löpte. Å nej, livmoderinflammation! tänkte jag.

Idag fick vi komma till veterinären som sade att det antagligen är en nivåhöjning av Dollys vanliga skendräktighet. Hon väntar på valparna… Livmodern verkade dock lite svullen och med Dolly kan man aldrig så noga veta. För säkerhetsskull tog vi ett par blodprov. Allmän blodstatus och bukspottkörteln ska testas om jag förstod det hela rätt. Jag ska ringa imorgon eftermiddag och höra om de fått provsvaren.

När vi for hem från veterinären kände jag mig väldigt lättad men nu är jag lite orolig igen. Dolly har inte ätit på hela dagen och har väldigt underlig avföring. Nog för att det kan hänga ihop med att hon inte har ätit på hela dagen… Men som sagt, med Dolly kan man aldrig så noga veta.

Förhoppningsvis är tröttgrisen snart sitt vanliga busiga jag.

Lycka är att sitta i en valplåda och snusa på fem trötta boxervalpar.

’

Helgen har vi tillbringat på nordligare breddgrader med kantarellplockning, takbygge och stugutflykt. På vår utflykt provade vi fiskelyckan som visade sig vara obefintlig. Inte ett napp. (Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att det var mitt på dagen med strålande solsken.)

Storfiskarn.

Kanhända var alla fiskarna upptagna med att kalasa på det ben som låg och guppade i vattnet. Den som fann det får bestämma vad det är, säger jag, och konstaterar att det var en älg. Varför man slänger ett älgben i en sjö vet jag däremot inte.

Tadaa!

Väl framme i stugan var det så varmt att herr Milton satt i bar överkropp. Själv nöjde jag mig med att sparka av mig stövlarna.

Herr Milton.

Teklatorpet.

Lycklig boxer! (Andelen smuts på tungan avslöjar ofta graden av lycka.)

Smågrisarna har fötts. Gigas små bebisar är här. Och de är nog världens sötaste.

Nostalgitripp: minibebispluttedolly:

Ibland var hon söt:

Och ibland såg hon inte riktigt klok ut:

…men inte till vem som helst! Så här en onsdagkväll med vackert väder tänkte jag och Dolly att en promenad till veteranbilsträffen på Gammlia vore nåt. Bilarna var ögonfröjd för matte, och ett visst par hundpojkar var uppenbarligen ögonfröjd för Dolly. Ozzy och Rally (borderterriers) väckte hennes lustar till lek och ”lek”.

Under hela löpet har Dolly nobbat alla friare, men så fort hon fick syn på sina favvokillar böjde hon bort svansen och gjorde sig så inbjudande hon bara kunde. Eftersom jag är en inbiten djurmänniska tycker jag inte att det är pinsamt (tur för husse att han inte var med – han hade skämts), men det får mig att tänka. Vad är det som gör att vissa hanar duger, medan andra ratas direkt? Jag är förstås glad för att min tik är svårflörtad, men v a r f ö r?

En vacker irländsk setter med vajande päls sträckte på sig i solen och travade fram som en häst. Han kråmade sig och svassade. Dolly svarade med att resa ragg, lägga svansen mellan benen och frusta som en ilsken drakhona. Om vi ska förmänskliga henne en stund kanske hon tänkte ungefär så här: vilken jävla strandraggare! Komma här och visa upp sig! Som om han inte gör det för alla brudar. Stick och brinn.

En svart blandis som Dolly känner fick komma så nära att han kunde uppvakta henne. Han sniffade och slickade henne i öronen på det mest ömsint vis. Slickade mungiporna, öronen igen och sedan började drakhonan vakna igen. Vi promenerade vidare och kanske tänkte hon så här: pff, den där gammelhunden, han har nog inga vidare simmare. Stick och brinn.

En underbart charmerande svart cairn terrier försökte på alla vis flirta med Dolly. Hon ville leka, men absolut inte vika undan någon svans. Vad var felet då? Att han var opererad i ett öga och fortfarande hade stygnen kvar? Resultatet var i alla fall detsamma. Stick och brinn.

En fluffig pudel smet beräknande från sin husse på elljusspåret och fick definitivt nobben. Det räckte knappt med ragg och fnys, jag tror bestämt att jag hörde ett morr också bakifrån mina ben där den modiga boxern hade gömt sig. Kanske tycker hon att pudelrockare är fett ute. I det här fallet var det ett stick och brinn med mer eftertryck än någonsin.

Men så möter hon Ozzy och Rally. Alla hämningar släpper. Vad beror det på? Åhå, det här är ju trevliga killar! Jag älskar Ozzy och det gör matte också. Perfekt! Nu kör vi!

Den otroligt charmiga busfröken Giga ska bli mamma. Kika in på Nordteams – Umeås nya boxerkennel!

Giga ute på Brukshundklubben.

Gullfian Giga.

Det finns oändliga attraktioner i Pålis för en boxer. En framsida, en baksida, en skog, en åker, ett kaninstall och inte minst viktigt en gödselstack.

Här luktar det gott. Och så finns det godis!

Det finns en baksida även på gödselstacken.

Oj, var det nån som såg?