Hur vänder man på dygnet? Jag står inför den delikata uppgiften att gå från morgonmänniska till kvällsmänniska på en veckas tid. Ett första steg är förstås att vara vaken längre än till klockan tio på kvällarna: jag har faktiskt haft mina svidande, grusiga ögon öppna ända till midnatt både i går och i dag. I morse var jag lika pigg som vanligt, men i morgon kanske det blir andra bullar. Dolly får bli min läromästare – hon kan konsten att sova som en sten oavsett klockslag!
Värmen är tillbaka! Jag och katterna njuter i fulla drag medan Dolly mest ligger som en död sill.
Sillen. De vita suddiga strecken i övre vänstra hörnet är Jåppes morrhår. Jäkla linslus.
Den här gången handlar det inte om mig utan om Cirkus Berghems två mest omtyckta artister: Jåppe och Dolly. Eftersom Dolly har löpt färdigt för i år tyckte vi att det var dags att åter ta fram våra mattor, fårskinn och fina filten. Helt logiskt började vi med att dammsuga och torka golven. Vem vill lägga ut rena mattor på skitiga golv? Det är inte en retorisk fråga. Det rätta svaret är Jåppe. Han är så rädd för dammsugaren att han får panik och springer för sitt liv. Det triggar Dollys jaktinstinkter. Resultatet: Dolly på Jåppe och husse på Dolly och Jåppe under sängen. Småningom kom allt på plats och då var Dolly lycklig! Vardagsrumsmattan! Filten! Hon slängde sig direkt ner på mattan och låg där hur länge som helst och bara myste. Sen var det filtens tur. Och så mattan. Och så filten. Etc. Sist men inte minst kom också Jåppe fram igen, skrikande och spinnande, och parkerade på filten han också.
Dolly har aldrig varit speciellt intresserad av dammsugaren. Det kan förstås bero på att hon inte hör att den låter. Den enda dammsugare hon har fascinerats av är exemplaret som finns i Pålböle. Den dammsugaren har ett kraftigt utblås på ovansidan och lyckades på något sätt träffa Dolly när hon passerade. Då använde hon all sin hjärnkapacitet till att försöka förstå sig på sin nya vän Dammsugaren.
Kattvalp har haft sommaruppehåll ett tag, men är nu tillbaka! Jublet hörs över Sverige, konfettin regnar och alla huvuden kläds med partyhattar.
Jåppe växer så det knakar och den ökade storleken gör att hans bus når nya höjder. Numer tar han sig obehindrat upp i mina scraphyllor – ve och fasa – och tar av lock från lådor som innehåller roliga fjädrar och band. Den fångsten leker han omedelbart sönder och sådant som inte är något att ha tippar han ogenerat ner på golvet.
Jåppe håller också på att byta tänder och hade under en tid dubbel uppsättning hörntänder. Det såg ganska fräsigt ut men oroade förstås en hönsmammig matte en aning. Det står verkligen inte mycket om tänder i någon av alla de kattböcker jag äger. Däremot kan man läsa om hundars tänder i Anatomiboken av Gösta Winquist med flera. Något som inte gjorde mig lugnare:
”Ibland fälls inte mjölktänderna vid normal tid. De sitter kvar som s.k. retinerade mjölktänder. Det gäller framför allt framtänder och hörntänder. […] Retinerade mjölktänder kan leda till felställning av de permanenta tänderna och till infektioner i tandköttet och vävnaden omkring. Så länge två olika typer av tänder sitter på samma plats samtidigt kan fästfibrerna för de permanenta tänderna reduceras med upp till 25%. Resultatet kan bli tidig tandlossning.”
Istället för att grunna på egen hand ringde jag till veterinärstationen i Vännäs och frågade och där hade de lugnande besked: assistenten jag pratade med hade aldrig varit med om att man behövt dra mjölktänder på katter. Vi kunde lugnt vänta i 4-6 veckor utan att oroa oss det minsta. Ett par dagar efter samtalet ramlade förstås mjölktänderna ut. Förhoppningsvis bidrar det till att herr Jåppe får något bättre andedräkt. Fy sjutton vad det luktar när katter byter tänder.
Siameser brukar omtalas som goda apportörer och vi har definitivt en sådan på Berghem. Jåppe har hittat på en i hans tycke fantastiskt rolig lek. Matte kastar en papperstuss och han springer och hämtar den. Gång på gång. Som en liten hund. Matte uppskattar också den leken mycket mer än bita-matte-i-fötterna-leken.
Resten av gänget tar det ganska lugnt. Ronja och Lovis gör inte speciellt mycket väsen av sig. De ägnar sig fortfarande åt att undvika Jåppe när han är i busartagen. Dolly har varit som en soffpotatis eftersom hon löpt. Hon löper en gång per år, alltid i juli, och löpet håller i sig i nästan tre veckor. Nu har hon slutat blöda och har börjat äta som en häst så skendräktigheten är med största sannolikhet på väg.
När Kattvalp tog sin början för drygt tre år sedan hade jag bestämt mig för att inte skriva om litteratur eller mitt jobb som litteraturvetare. Eftersom jag inte längre jobbar med litteratur kan jag bryta mot den regeln och, helt ovetenskapligt, skriva några rader om den läsning jag ägnat mig åt (hittills) i sommar.
Haruki Murakamis Sputnikälskling försatte mig i det närmsta i ett tranceliknande tillstånd som endast en riktigt bra bok kan göra. Murakami är en av mina favoritförfattare sedan jag stötte på hans Kafka på stranden.
Sofi Oksanens Stalins kossor och Baby Jane. Av de två gillade jag Stalins kossor bättre. Romanen har två spår: ett som följer Estlands sena historia och ett som följer en ung kvinnas ätstörningar. Spåren hör ihop på så sätt att Anna tvingats förneka sitt estniska ursprung i sitt hemland Finland och detta har givit upphov till bulimi/anorexi. Ätstörningshistorien intresserade mig inte så mycket, men det gjorde däremot berättelsen om Estland. Estland under Sovjettiden, Estland i förändring, dubbla tillhörigheter (estnisk och finsk) och om att längta till ett Estland som inte finns mer.
Christine Falkenlands Vinterträdgården handlar om en 40-årig dagisfrökens förälskelse i en gift kvinna från Iran. Den svenska lesbiska litteraturen frodas och trivs.
Hélène Cixous Inuti, en märklig bok om sorg då en (ung) förälder dör.
Bang om Bang – en sammanställning av Barbro Alvings brev och dagboksanteckningar kring vissa teman som ger en bild av Bang som människa. Det är förfärligt spännande och rekommenderas: journalistliv före, under och efter andra världskriget, ogift mor, lesbisk kärleksrelation, vän med Elin Wägner, full tillsammans med Eyvind Johnson, Ivar Lo med flera. Man får en sådan känsla för tiden som man aldrig kan få av en historiebok.
Därefter läste jag Mian Lodalens Kärlek – samlade krönikor vilket blev inte så lite orättvist mot Lodalen. Det är svårt att stå sig mot Bang.
Ulrika Knutsons Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor. Kvinnorna runt Tidevarvet/Fogelstad är en otroligt spännande grupp: deras starka vänskap och enorma politiska drivkraft, men också deras ovanliga individuella levnadsöden. Vissa fascinerar mig starkt såsom Ada Nilsson, Elisabeth Tamm och Siri Derkert. Läkare, godsägare, konstnär. Andra, särskilt den som kanske borde intressera mest, litteraturkritikern och kåsören Klara Johanson, fångar mig inte alls. Jag har ingen aning om varför.
VK refererar i dag ny forskning om vad som ger ett oroligt barn mest tryggghet: en snäll vuxen, en hund eller ett gosedjur. De studier som har gjorts visar att en hund ger överlägset bäst effekt. Umgänget med hunden gav minskad mängd stresshormon och barnet blev lugnare och hade lättare för att uttrycka sig. Hundar är fantastiska och jag hoppas verkligen att man mer och mer kommer att använda sig av hundar inom vården och andra situationer där människor behöver lugn, trygghet och glädje!
Det är i alla fall vad många hundägare vill. Enligt DN och enligt min erfarenhet.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/manga-vill-ha-hunden-med-pa-jobbet-1.1128825
Jåppe fortsätter sina närgångna di-sessioner med Dolly och jag känner mig lite bekymrad. På Björkstadens djurklinik visste de inte varför katten diar hundan då han inte är tagen för tidigt från sin mamma eller något sådant. Det kan möjligen vara så att hormonerna ställer till det: Jåppe är fem månader och kan vara på väg att bli könsmogen. Vid könsmognaden kan katter bli lite kollriga i huvudet. Jag minns när Ronja blev könsmogen – hon blev helt besatt av att smita ut på loftgången fastän hon inte alls tyckte om att vara ute.
Björkstadens tips var att spreja Jåppe med citronvatten då han diar eller att smörja Dollys tuttar med något som katten inte tycker om, till exempel vitlökssmör. (Det sistnämnda är dock kört eftersom Jåppe gladeligen äter vitlökssmör.) Det är också rätt jobbigt att fånga Jåppe med skägget i brevlådan eftersom han alltid diar på morgonen. Varje morgon vid sjutiden vaknar jag av ett envetet smaskande och då har jag mest lust att låtsas som ingenting och somna om. Hur som helst kanske jag inte behöver göra så mycket för Dolly har slutat tycka att det är mysigt och börjat gå iväg så att katten inte kan komma åt henne.
I morse vaknade jag och husse av ett envetet smaskande och ser till vår förvåning att Jåppe ligger och diar Dolly å det grövsta. Jag försökte ta bort honom därifrån vilket bara fick till effekt att han såg ut som Prins John när han tappar greppet om tummen på julafton. Fram med kameran och sedan avbröt vi det hela. Dolly fick stå ett tag, då gav lillen upp.
I kväll har jag haft min familj på besök och de kom med presenter och söta, röda, svenska jordgubbar. Så här gott var det.
I dag, på mattes (alltså min) födelsedag har vi varit och hälsat på först hundvalpar och sen getter. Och tillhörande människor förstås! Tack för det!
Pingis valpar är numer 6 veckor och kutar omkring som ett gäng små huliganer och min hundförarsjäl gladdes högljutt åt deras kamplust.
Vilken god tass!
Ge dig!
Det är inte bara kul att bita bröder och systrar, utan också bollar.
Man måste komma ihåg att äta…
…och att bada!
Att vara söt går av bara farten.
På att göra listan står även ”bit gästerna i huvudet, hårt”.
Och ”slicka gästerna i munnen, eller så nära du kan komma”.