Min goda vän sedan si så där tio år tillbaka har fått sitt andra barn. En liten tjej som heter Kristina. Storasyster heter Elisabeth och är fyra år. Lisa är en liten citatmaskin. Vad sägs om det här:

Sirener hörs i bakgrunden.
Lisa: Ambulansen?
Sofia: Ja, det är ambulansen.
Lisa: Det är nog någon som har druckit diskmedel.

Eller det här:
Liv Saga har lämnat ett ex av sin avhandling till familjen.
Lisa: Heter hon Saga för att hon skriver böcker till oss?

Den nya Sherlock Holmes-filmatiseringen av Guy Ritchie med Robert Downey Jr och Jude Law i huvudrollerna var riktigt underhållande. En viss ”actionfilmifiering” har ägt rum, men visst känner man igen allas vår hjälte mr Holmes. Mannen som kan vara allt från dumdryg till briljant. Jag gillade att de tagit fasta på egenheter hos Holmes från Arthur Conan Doyles romaner: hans excentriska drag, hans speciella sätt att spela fiol, hans experimentlusta, hans perioder av melankoli med mera. Alla dessa drag presenteras redan i den första Sherlock Holmes-romanen, En studie i rött.

Guy Ritchie har skapat ett eget äventyr men det finns drag från romanerna som man känner igen, vissa scener eller ögonblick: till exempel hur Holmes i en droska vet var i London han är genom gupp i vägen eller hur han studerar fotspår utanför en brottsplats och ironiserar över att poliskonstaplarna trampat runt utan eftertanke. Vissa karaktärer är också tagna från böckerna, men modifierade för filmens räkning. Ett exempel är Watsons fästmö, Mary Morstan. I filmen har Holmes aldrig träffat den unga damen medan det är hon som är uppdragsgivaren i De fyras tecken.

Vad man tacknämligt nog INTE känner igen är rasismen och kokainmissbruket från De fyras tecken.  ”– För mig, sade Sherlock Holmes, återstår alltid kokainflaskan. Och han sträckte ut sin smala, vita hand efter den.”

Idag har jag godkänt tryckning av boken. Inlagan blev perfekt, omslaget lyckas tryckeriet inte riktigt få till. Men det är good enough. Jag önskar att jag kunde skriva: Idag har jag godkänt tryckning av BOKEN! Men det känns faktiskt inte speciellt märkvärdigt alls. Det är ju samma text som det har varit under så lång tid nu. Samma idé (ungefär) som när jag började 2005. Mer än att känna mig lättad och glad känner jag mig spyless. Men det är lite roligt (och liksom gulligt) när jag tänker på mig själv för fem år sedan. När jag började min tjänst i februari 2005 var jag strålande lycklig och stolt, övertygad om att jag skulle skriva VÄRLDENS BÄSTA AVHANDLING. Under årens lopp har man blivit mosad mellan systemet och kreativ ångest, och ambitionen sjönk drastiskt till att skriva en bra avhandling och landade sedan i förhoppningen om att i alla fall skriva en avhandling. Nu har jag gjort det. Jag har skrivit en avhandling. Men jag är sannerligen ingen ljusgrön optimist längre.

Ljusgröna optimister i mars 2005.

Nu har avhandlingen lyckats! Jag har fått högt blodtryck! Korrekturläsningen är bland det mest stressiga jag någonsin har gjort arbetsmässigt sett. Tänk på den gamla goda tiden (det vill säga alldeles nyss) då jag och Anders hade tid att göra bilder till ÖNLO:s sida. Som den här till exempel:

Det är Skellefteå-boxern Bengtsson som är modellen.

Min gode vän och kollega Christo har alldeles i dagarna fått den tryckta versionen av sin avhandling i sin hand. Sjukt snygg avhandling!

Dessutom fyller min bättre hälft 30 år idag. Hipp, hipp, hurra!

När kattvalp föddes för tre år sen hade jag bestämt att bloggen INTE skulle handla om min forskning eller livet som doktorand eller något liknande. Det beslutet har jag stått fast vid, men nu är det faktiskt läge för en kommentar om mitt yrkesliv. JAG HAR SKRIVIT FÄRDIGT MIN AVHANDLING.

Nu är jag less på vinter. Det känns extra mycket att det är vinter eftersom jag snart blir arbetslös. En sorts själslig vinter utöver den här svinkalla vintern vi redan har. Mer grönt åt folket! Mer jobb åt folket!

Batteriet till min gamla mobiltelefon har länge varit dåligt. Jag har inte brytt mig så mycket om det, utan haft telefonen på laddning så fort jag varit hemma. Men så slutade batteriet helt att fungera och en mobiltelefon som man måste ha sladd till är inte så mobil längre. Så jag och maken for en tur till MediaMarkt (förövrigt premiärbesök för min del) och väl där blev jag kär. Jag fann Sony Ericsson W508.

Den är bedårande (estetiskt) och betydligt bättre än någon annan telefon jag haft. Jag använder mest telefonen till att ringa och sms:a och jag är mycket nöjd med ljudet i telefonen och knapparnas storlek. Jag gillar inte för små knappar eftersom det så lätt blir fel då. Jag surfar definitivt inte med telefonen. Dock har jag överfört mina kontakter via Bluetooth och det funkade fint. En positiv överraskning är att kameran är så pass bra som den är. Det blir riktigt hyfsade (mobil)bilder. Med min gamla telefon kunde man bara se vad bilden föreställde om man visste det på förhand. Vad mer? Jag har inte lyssnat på musik eller radio än, men det kommer nog. Eller nåja, talböcker är väl mest troligt.

Vill du se något riktigt roligt, se:

Jag skrattade så tårarna sprutade mer än en gång och i slutändan hade jag skrattat mig hes.