… att jag fortfarande lever!

Jag har en ny hobby och skyller allt på teveprogrammet ”Hela England bakar”. Men roligt är det!

På vår gård står det enbart två buskar röda vinbär, men dessa buskar ger enorma mängder bär. Vi har så mycket bär att jag knappt vet vad vi ska göra av dem.  Nöden har ingen lag så jag, som aldrig lagar mat, hittade på ett eget recept på vinbärssmoothie. Om man nu kan kalla tre ihopmixade ingredienser för ett recept.

2 dl naturell yoghurt
4 dl vinbär
1 banan (för sötma, annars blir det väldigt surt)

Det fungerar dessutom ypperligt som substitut för glass en het sommardag om man fryser bären först och sedan mixar smoothie. Jag kan intyga att man till och med kan drabbas av ice-cream headache (aka brain freeze) om man äter den för snabbt.

Men sedan då? Jag kan omöjligt äta upp alla vinbär i smoothieform under sommaren så vi har fryst in åtskilliga liter bär. Och igår ristades det kors i taket, Anders for och köpte en saftmaja och så kokade vi egen saft. Den blev faktiskt väldigt god – och det är ett mycket bra betyg eftersom jag inte ens tycker om saft.

Jag har precis läst Astrid Seebergers bok ”Den skamlösa nyfikenheten”. Redan på de första sidorna skriver hon ”Likaväl som de döda måste vänja sig vid att vara döda, måste de levande vänja sig vid att någon inte längre är det. Jag är läkare. Jag har sett många människor dö. Men jag begriper det aldrig.” Och så var jag fast. Jag har slukat Seebergers text (essä eller tankebok eller vad ska man kalla den?) och vill rekommendera den till alla som funderar på livet, döden, samhörighet och samtal. Mer än något annat handlar boken om samtal.

Seeberger skriver: ”Om man vill samtala, inte bara tala utan verkligen samtala med människor, bör man vara skamlöst nyfiken på dem.” Vad är då skamlös nyfikenhet? Författaren hänvisar till sin morfar som förespråkade skamlös nyfikenhet – att varken skämmas för att vilja veta eller för det man får veta. Skamlös nyfikenhet innebär att bosätta sig i någon annans värld en stund – oavsett hur den världen ser ut. Att lyssna till alla röster ”utan att skygga och utan att fördöma”. Seeberger anser att det goda samtalet är läkande och att grunden är att ”den som känner skuld och skam upplever att vad man än har gjort, hur man än ser ut, så finns man med i människogemenskapen”. Till syvende och sist är samtalet samhörighet med andra människor.

Tiden flyger fram och det börjar vara hög tid att flyttpacka. Jag har ett gäng flitiga assistenter som, oavsett vad de själva tror, gör det hela lite svårare. Katterna envisas nämligen med att alltid packa ner sig själva först.