Jag har precis läst Astrid Seebergers bok ”Den skamlösa nyfikenheten”. Redan på de första sidorna skriver hon ”Likaväl som de döda måste vänja sig vid att vara döda, måste de levande vänja sig vid att någon inte längre är det. Jag är läkare. Jag har sett många människor dö. Men jag begriper det aldrig.” Och så var jag fast. Jag har slukat Seebergers text (essä eller tankebok eller vad ska man kalla den?) och vill rekommendera den till alla som funderar på livet, döden, samhörighet och samtal. Mer än något annat handlar boken om samtal.
Seeberger skriver: ”Om man vill samtala, inte bara tala utan verkligen samtala med människor, bör man vara skamlöst nyfiken på dem.” Vad är då skamlös nyfikenhet? Författaren hänvisar till sin morfar som förespråkade skamlös nyfikenhet – att varken skämmas för att vilja veta eller för det man får veta. Skamlös nyfikenhet innebär att bosätta sig i någon annans värld en stund – oavsett hur den världen ser ut. Att lyssna till alla röster ”utan att skygga och utan att fördöma”. Seeberger anser att det goda samtalet är läkande och att grunden är att ”den som känner skuld och skam upplever att vad man än har gjort, hur man än ser ut, så finns man med i människogemenskapen”. Till syvende och sist är samtalet samhörighet med andra människor.
