Vi firade valborg tillsammans med vänner ute på Laxögern. Vännerna har en paradisisk havstomt som Dolly älskar att springa runt på och hon får fritt spelrum där ute. Hon kutade runt med ett vedträ i munnen en stor del av gårdagen utan att jag brydde mig så mycket om det. Till slut tog jag det av henne och såg att hon tuggat rätt mycket på det. Men det har hon gjort förr så jag tänkte inget mer på det. Det skulle jag ha gjort. När vi gick i morse så kunde hunden inte bajsa. Och det händer ALDRIG. Hon bajsar som en häst i vanliga fall. Hon försökte och försökte och försökte. Stönade och suckade. När hon började kräkas träbitar blev jag riktigt orolig.

Vi fick tid klockan 12 i Vännäs där en veterinär kände på buken, tog tempen och kände i tarmen. Hon konstaterade att det var en hel del pinnar därinne så vi fick gå direkt till röntgen där jag och enhandade husse iklädda blyförkläden fick hålla Dolly stilla medan vetten röntgade magen. Röntgenplåten framkallades direkt i en dator framför våra ögon och jag kunde inte låta bli att bli fascinerad. Där är Dollys ryggrad, där hennes lårben, där hennes revben. Men vad sjutton är det där i magen!?!

Veterinären förklarade att det vi såg var avförring med pinnar och/eller stenar i. Den stora mörka fläcken som oroade mig var en ordentlig gasklocka. Den såg dock (enligt veterinären) ut att ligga i tjocktarmen och inte i tunntarmen vilket tydligen var bra. Vi fick gå tillbaka till undersökningsrummet där vi matade Dolly med en ordentlig dos parafinolja för att smörja tarmarna och få ut fliset. Hon fick även dricka ordentligt med kontrastvätska om det skulle visa sig vara stopp någonstans. Kontrastvätskan lyser vit på röntgen så att det blir lätt att se eventuella stopp. Därpå fick hon en spruta med smärtstillande i nacken och skrek som en stucken gris (förstås). Jag förvarnade veterinären om att Dolly skulle bli rädd och skrika men vetten studsade ändå högt.

Så blev det dags för det riktiga mardrömsmomentet: att vätska upp Dolly under huden i nacken. Jäklar vad jag fick brottas med henne för att få henne att inte springa iväg och slita ut kanylen. Stick i nacken = pest. Vätska som spänner under huden i nacken = dubbelpest. Hon skrek nästan hela tiden och jag kände mig förstås som en riktigt hemsk matte men jag höll emot så gott jag kunde ändå. Veterinären tog ett steg tillbaka (klokt) och Anders fick inte vara med för mig (har man bara en hand ska man akta sig för trängda, rädda hundar). Lite för tidigt lyckades Dolly åma sig så att kanylen gled ut och ingen av oss var sugen att börja om så vätskan fick duga.

Vi fick också med oss en monsterflaska med lavemang till Dolly som vi strax ska ge henne. Pipen som ska in i rumpan ser ut som ett mordredskap och jag tycker inte att det känns så vidare kul att stoppa in det där i min hund. Hur knäppt är det inte att under loppet av två dagar bli tvungen att ge först en katt, sen en hund lavemang?

Edit:
Dolly kräks upp det vatten hon försöker dricka. (Inte allt, men ändå.) Lavemanget orsakade en gul fontän men inget mer hur mycket hunden än försöker. Så nu har vi en ny tid, 21.00, för ny röntgen och dropp i frambenet.

This entry was posted on lördag, maj 1st, 2010 at 4:07 e m and is filed under Hund. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.