”Ett jag som vill stanna i världen och ett jag som vill kasta sig ut och förlora allt.”

Jag började lyssna på Beate Grimsruds sommarprogram i P1 men blev inte riktigt intresserad. Jag stängde till och med av långt före slutet. Innan programmet hade jag köpt Grimsruds roman En dåre fri med höga förhoppningar. Efter det halva programmet undrade jag varför jag köpt boken, men stoppade den likafullt i min ryggsäck inför en lång natt på jobbet. Mellan samtalen började jag läsa och blev tagen direkt. Vilken roman! Huvudpersonen Eli kämpar med en trasslig familjehistoria, dyslexi och synfel och röster som ingen annan kan höra. Inuti är hon en pojke – en liten Espen, en tioårig Emil, en 16-årig Erik och en 26-årig prins Eugen. Eli växer upp, missbrukar, börjar skriva, åker in och ut från psykiatriska avdelningar, börjar skriva på allvar och kämpar, kämpar, kämpar. ”Att jag kämpat som en rävunge mot en bil och hamnat utanför mig själv.” Historien är gripande och ännu bättre blir den tack vare Grimsruds poetiska och samtidigt klara och rättframma språk. ”Jag kan inte hålla orden ifrån mig. Jag är van vid att ta ord på allvar.”

This entry was posted on tisdag, augusti 30th, 2011 at 2:54 e m and is filed under Diverse. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.